Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
man lägga märke till högst egendomliga
inkonsekvenser hos honom. »Aldrig har det funnits en
skriftställare så likgiltig för sin framgång som jag»,
försäkrar han en gång Fjet. Men då »Krig och Fred»
utkommit, ber han med rörande öppenhjärtighet samme
Fjet: »Skrif och tala om för mig hvad man säger i
de olika kretsar, där ni umgås, och framför allt hvad
intryck boken gör på den stora publiken. Troligen
kommer den att passera obemärkt. Jag väntar mig det
och önskar det — blott att den inte blir nedgjord,
sådant berör pinsamt.» Enligt sitt eget uttryck (så
försäkrar åtminstone en af hans pålitligaste
lefnadstecknare) har han alltid »funnit behag i känslan att vara
skriftställare och aristokrat», just skriftställare eller som
man förr sade »fri konstnär», men icke litteratör i
samma mening som Puschkin och Goethe. Tolstoj har
i hela sitt lif blygts för att syssla med litteratur, och
från medveten, förment folklig och omedveten,
aristokratisk synpunkt har han föraktat skr i ftstäl lary rket som
någonting borgerligt, fnaskigt, profant. Men hvad som
ligger bakom denna blygsel och detta förakt är icke
snillets stolthet utan en ganska skickligt maskerad
bördsstolthet, en adelsmannahögfärd, som är djupare rotad
inom honom än man skulle tro, som förnekar sig själf,
blygs öfver sig själf men ändå allt emellanåt sticker fram.
»Dostojevski», säger Strachov, »älskade litteraturen.
Han tog den sådan den är, höll sig aldrig på afstånd
ifrån den och såg aldrig ner på den. Denna
fullkomliga frånvaro af litterär högfärd är ett vackert och
rörande drag hos honom. Den ryska litteraturen var...
den mark, på hvilken Fjodor Michailovitsch uppväxte
som han aldrig lösslet sig från och för hvilken han’
hyste en innerlig kärlek och tillgifvenhet. Han visste
mycket väl, att då han trädde ut bland publiken och i
de litterära kretsarna, trädde han ut på ett
marknadstorg, men det föll honom aldrig in att blygas öfver
vare sig sitt yrke eller sina yrkeskamrater. Tvärtom
var han stolt öfver detta yrke och ansåg det stort
och heligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
