Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
stånd: sade dem icke en riktig instinkt, att den
blifvande skaparen af »Storinkvisitorn» icke var en så
pålitlig bundsförvant som han tycktes vara eller
åtminstone ville synas vara?
Dostojevski förlorade ej modet, och nästan
omedelbart efter katastrofen med »Tiden» började han utge
»Epoken» men nu utan den förra framgången. Det
gynnsamma ögonblicket var oåterkalleligen förbi.
»Epoken» drabbades icke af regeringscensuren men af c!en
lika stränga »liberala» ryska censuren, som alltid varit
och troligen alltid kommer att förbli regeringscensurens
oskiljaktiga följeslagare, dess trogna fast upp- och
nervända afspegling.
Dostojevski fann sig stå mellan två eldar, en
position, som skulle komma att förbli hans hela lifvet
igenom — ansedd för fiende af både regeringen och
regeringens fiender. »Epoken», berättar han själf, »var
svagare än motståndarna, som voro oräkneliga och
som icke blott tilläto sig allehanda slags okvädinsord
mot oss utan direkt antydde, att vi voro ohederliga,
besoldade af regeringen, angifvare o. s. v. Jag minns
den stackars Michail Michailovitschs grämelse, då hans
mellanhafvande med abonnenterna framdrogs och det
påstods, att han bedragit dem.» »De, det vill säga de
’liberala’ motståndarna», skref han sedermera i sin
dagbok, »beskyllde mig för att stå i detektiva polisens
tjänst.»
Vid samma tid afledo kort efter hvarandra hans
bror Michail Michailovitsch, kritikern Apollon
Grigor-jev, hans närmaste vän, medarbetare i »Tiden», och
hans första hustru, Maria Dmitrievna Dostojevskaja.
»Så stod jag med ens ensam», skrifver han till A.
E. Wrangel. »Det var förfärligt. Hela mitt lif föll
sönder. Jag hade bokstafligen ingenting att lefva för.
Knyta nya band, skapa mig ett nytt lif? Blotta tanken
därpå var mig motbjudande... Min brors familj stod
bokstafligen medellös... det återstod den blott att taga
till tiggarstafven. Jag var deras enda hopp, och
allesammans, änkan och barnen, samlade sig kring mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
