Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
erkänd rysk storhet och för de skarpsyntaste en
blifvande universiell sådan — får man en föreställning
genom hans bref till A. N. Majkov från Dresden 1869.
Deras innehåll är det mest hvardagliga och prosaiska,
men jag kan icke förbigå dem: utan att skänka sin
uppmärksamhet åt hvardagsdetaljerna kan man icke
känna en annans nöd, liksom man icke kan känna en
sjuks plågor utan att höra hans jämmer och se hans
ansikte. Dessa bref äro mera lärorika än alla abstrakta
resonemang om arbetsklassens släp och fattigdom, om
intelligensarbetarnas lättja och njutningsbegär.
»Under sista halfåret», skrifver Dostojevski till
Majkov, »ha jag och min hustru lidit sådan nöd, att
vårt återstående linne nu är på pantlånekontoret (tala inte
om detta för någon!)» — tillfogar han skamset inom
parentes. »Inom kort blir jag tvungen att sälja våra
sista och mest oundgängliga tillhörigheter och för en
sak, som kostat 100 tåler, taga 20. Detta måste jag
göra för att rädda tre människors lif, ifall han dröjer
med svaret, blir det än jakande.» Denne han, det
sista hoppet, halmstrået, som han griper efter likt en
drunknande, är en viss Kaschpirjev, utgifvare af
»Gryningen» — en för Dostojevski alldeles obekant person,
som han dock bedt att »för Kristi skull» skicka honom
200 rubel. »Men som han kanske har svårt att göra
detta genast, har jag bedt honom att genast skicka mig
endast 75 rubel (som en hjälp för ögonblicket, så att
vi inte skola omkomma)... Då jag är alldeles obekant
med Kaschpirjev, skrifver jag i en ansträngdt respektfull
fastän på samma gång litet pockande ton (jag är rädd
att han blir stött; ty höfligheten låter alltför ansträngd,
och brefvet var visst mycket illa hopkommet).»
Nära en månad senare skrifver han åter till
Majkov: »Från Kaschpirjev har jag till dato icke fatt en
kopek — endast löften! Om ni bara kunde ana, i
hvilken belägenhet vi nu befinna oss. Vi äro ju tre
stycken — jag, min hustru, (Dostojevskis andra hustru,
Anna Grigorjevna), som ammar och som måste ha föda,
samt barnet (den nyfödda dottern Ljuba), som kan bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
