Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
senare veta vi endast obetydligt och säkert icke det
viktigaste. Af antydningar i hans bref, af muntliga
skildringar och framför allt af det sätt, hvarpå hans
personlighet speglar sig i hans verk, ana vi, att en
hel sida af den är dold för oss. Man måste göra
rättvisa åt Fjodor Michailovitschs närmaste vänner, som
ha försett oss med hans lefvernebeskrifning: det är
ytterst grannlaga människor, fulla af pietet för den
aflidnes minne. De äro till och med alltför pietetsfulla
och minst af allt i stånd att förstå hvad Apokalypsen
kallar »satans djupheter», som voro Dostojevski så
förtrogna. Till och med Strachov, så intelligent han än
är, förenklar Dostojevskis personlighet, filar af den,
glättar ut den, drar ned den till medelnivån.
Då man vill lära känna Dostojevski som människa,
måste man i hvarje fall ihågkomma hans okufliga
böjelse som konstnär att studera människohjärtats
farligaste och brottsligaste begär, framför allt vällusten i
alla dess yttringar. Mellan den högsta, mest besjälade,
religiöst extatiska vällusten — »ängeln» Aljoscha
Kara-masov — och den djuriska vällusten — »en
spindelhona som slukar hanen» — breder sig hela skalan,
ett helt spektrum med ändlösa skiftningar och
förtoningar, af denna den mest mystiska af de mänskliga
lidelserna i dess sjukligaste och mest tillspetsade
perver-siteter. Blodets band förenar i samma grad icke blott
vidundret Smerdjakov, icke blott Ivan, »som brottas
med Gud», och den grymme, »tarantelbitne»
vällustingen Dmitri utan äfven den obefläckade keruben
Aljoscha med deras köttslige fader, »afskummet» Fjodor
Pavlovitsch Karamasov, liksom med deras andlige fader,
Dostojevski själf. I själfva verket är detta framför allt
hans familj, och om han än förnekade den inför
människor, skulle han icke kunna förneka den inför sitt
eget samvete och inför Gud.
Det finns i manuskript ett otryckt kapitel ur »De
besatta», Stavrogins bikt, där han bland annat berättar
hur han våldtagit en flicka. Det är en af Dostojevskis
mäktigaste skapelser med en ton af uppriktighet så för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
