Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
färaude, att man förstår dem, som icke kunnat förmå
sig att publicera detta ens efter Dostojevskis död: där
är verkligen något som »öfverskrider strecket» för konst;
det är alltför lefvande.
Men i Stavrogins illgärningar, äfven i hans värsta
lågheter, finns dock en aldrig slocknande demonisk
återglans af det, som varit skönhet; där är det ondas
storhet. Dostojevski ryggar emellertid icke tillbaka för
att skildra den mest hvardagliga och simpla liderlighet
utan skymt af storhet. Hjälten eller anti-hjälten i
»Anteckningar från källarvåningen» står andligen i
jämnhöjd med Dostojevskis största hjältar, de som äro
hans hjärta närmast. Han ger uttryck åt konstnärens
egna religiösa strider och tvifvel. Denna bikt öfvergår
stundom till själfanldagelser, som icke äro mindre
skoningslösa än Tolstojs »Bekännelser». Men se här hvad
denne »hjälte» förtäljer om sig själf:
»Tidtals... hängaf jag mig plötsligt åt hemliga,
smutsiga utsväfningar af det värsta slag. Mina usla
passioner voro heta och uppeggade till det yttersta af
min dåvarande sjukliga nervositet. Anfallen voro
hysteriska, åtföljda af tårar och konvulsioner... Dessutom
led jag af en ohygglig sinnesoro; jag kände en
hysterisk åtrå efter dissonanser, kontraster, och så störtade
jag mig i utsväfningar... Jag hängaf mig åt dem om
nätterna, ensam, i löndom och skräck och med en
blygsel, som jag kände äfven under de vidrigaste
ögonblicken och som under dessa ögonblick till och med
tog sig uttryck i förbannelser. Redan då hade jag en
källarvåning i min själ. Jag var ohyggligt rädd att
folk skulle se mig, möta mig, känna igen mig...»
Alla dylika skildringar hos Dostojevski präglas af
en sådan djärfhet och kraft, en sådan nyhet i
upptäckter och iakttagelser, att stundom den pinande frågan
dyker upp hos en: kunde han lära känna allt detta
endast genom yttre erfarenheter, endast genom studium
af andra människor? Är detta intresse endast
konstnärens? Naturligtvis behöfde han icke själf döda en
människa för alt kunna sätta sig in i Raskolnikovs för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
