Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
som förefalla förnedrande, äfven om man tager med i
räkningen den nära vänskapen mellan Dostojevski och
Majkov: »Jag vet, Apollon Nikolajevitsch, att ni själf
inte har några pengar till öfverlopps. Jag skulle väl
aldrig ha vändt mig till er med en bön om hjälp.
Men jag omkommer, jag har redan omkommit. Om
två, tre veckor har jag inte en kopek, och en
drunknande sträcker ut armarna utan att fråga förståndet till
råds ... Utom er har jag ingen, och om inte ni hjälper
mig, går jag under, går jag helt under!... Min lilla
dufva, rädda mig! Jag skall gälda er genom evig
vänskap och tillgifvenhet. Om ni inte har pengar själf,
så låna af någon annan för min räkning. Förlåt att
jag skrifver så här... Öfverge mig inte! Gud skall
belöna er. Ge en droppe vatten åt en själ, som
för-smäktar i öknen! För Guds skull!» Dessa sista uttryck
om »en droppe vatten » och »en själ som försmäktar i
öknen» äro värda att lägga märke till. Med samma
ödmjuka vältalighet uttrycka sig hans komiska
romanfigurer, som förlorat känslan af personlig värdighet —
drinkaren Marmeladov, vagabonden kapten Lebjadkin
— då de skildra sin fattigdom. Tydligen vet
Dostojevski icke själf hvad han säger, är icke herre öfver sig
själf. Det är honom likgiltigt hvad Majkov tänker om
honom; han är utom sig, han befinner sig i ett
tillstånd af feber, ja hysteri; han är alltjämt som rusig af
spelets vällust. Och man förstår, att om han där i
Baden-Baden hade fått de pengar han bad om, skulle
han åter ha gifvit vika för frestelsen och genast spelat
bort dem.
En gång i sin ungdom gjorde också Leo Tolstoj
en stor spelförlust. Men med den själfbeherskning och
besinning, som utmärker om icke hans teorier, så
åtminstone hans praktiska handlingar, visste han att hejda
sig i tid. Han slutade att spela, gaf sig i väg till
Kaukasien, slog sig ner i en kosackby och lefde där pä 5
rubel i månaden, samlade pengar och betalade sin skuld.
I denna lilla detalj röjer sig Tolstojs sanna styrka —
måttfullhet, välde öfver sig själf och uthållighet - och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
