Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
följaktligen från en viss synpunkt hans moraliska
öfverlägsenhet öfver Dostojevski.
Allt detta är småsaker. Men vi veta, att
Dostojevski äfven i viktigare saker gjorde sig skyldig till
förlöpningar. Sålunda inbillade han sig i ett anfall af
ungdomlig fåfänga, att hans »Dubbelgångare»
öfverträffade »Döda själar». Sålunda anklagade han i blind
förbittring Bjelinski, den kanske icke tillräckligt
skarpsynte men i sina afsikter så ytterligt redlige Bjelinski,
för »lumpen ondska» och »vidrig enfald». I samma
bref, där han berättar Majkov om sin spelförlust, ger
han denna märkliga karaktäristik af hela sin moraliska
personlighet: »Öfverallt och i allt går jag till den yttersta
gränsen, i hela mitt lif har jag öfverskridit strecket.»
Det bör tillfogas, att han stundom »öfverskred strecket»
icke af styrka utan af svaghet, af brist på
själfbeherskning.
»Prisge mig inte åt människornas dom», ber han
Majkov. Detta erinrar om hjälten i Anteckningar från
källarvåningen: »Jag var ohyggligt rädd, att man skulle
se mig, möta mig, känna igen mig.» Han kanske ej
känner ånger eller blygsel öfver sin, som han uttrycker
sig, »lumpna och alltför lidelsefulla natur»; men han
har dock icke styrka att trotsa »människornas dom».
Denna blygsel för det onda är svaghet och i den ligger
det onda, icke i hvad han gör. Och när allt kommer
omkring, är det icke likgiltigt, om det i hans lif och
hans handlingar funnits något, som motsvarade hans
fantasis brottsliga förvetenhet? Hufvudsaken är, att han
tänkte och kände, som om han skulle ha vågat göra
detta något, om han velat. Men att säga som Tolstoj:
»Jag har ingenting att dölja för människorna, alla må
gärna veta hvad jag gör» och helt blotta sitt lif för
hela världens ögon — det skulle Dostojevski ej ha
vågat. Denna nakenhet skulle hans lif ej ha tålt. Han
dolde något för oss eller önskade dölja det, och vi
känna, att denna hans lifs mörka sida icke är helig,
icke är ren eller att han åtminstone icke själf ansåg
den helig och ren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
