Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Om Tolstojs lif liknar ett källsprångs jungfruligt
klara vatten, så liknar Dostojevskis en eld, som bryter
fram ur jordens innandömen äfven den men är blandad
med lava och aska, med kväfvande rök och dunster.
Man kan ej betvifla uppriktigheten af Tolstojs
bemödanden att älska sina medmänniskor; man kan blott
betvifla, att han någonsin älskat en människa med
kristlig kärlek. Den kärlekseld, som genomtränger och
renar Dostojevskis hela lif, framlyser oupphörligt, vid
alla tillfällen. I ett bref anbefaller han sin faderlöse
brorson åt Majkov: »Pascha är en liten snäll, rar gosse
och har ingen att älska... Jag delar min sista skjorta
med honom, och det skall jag göra hela mitt lif!
Den som själf älskar känner, att detta icke är ett tomt
ord, att han verkligen är redo att dela »sin sista skjorta
mecl brorsonen utan att grubbla öfver, ifall han har
rättighet att hjälpa en fattig.
»De försöka trösta mig med att jag kommer att
få flera barn», skrifver han efter sin dotter Sonjas död.
»Men hvar är Sonja? Hvar är den lilla varelsen, hvars
lif jag gärna skulle köpa med mitt? ... Ju mer tiden
lider, dess bittrare blir sorgen, och dess klarare ser jag
den döda Sonjas bild. Jag har stunder, som äro
outhärdliga. Hon kände redan igen mig; då jag på hennes
dödsdag gick hemifrån för att läsa tidningar, utan att
ana att hon om två timmar skulle vara död, följde hon
mig med ögonen, såg på mig så, att jag minns det
alltjämt, allt klarare och klarare. Jag kommer aldrig
att glömma henne, jag kommer alltid att sörja henne.
Om jag också får ett annat barn, så förstår jag inte.
hur jag skall kunna älska det, hvar jag skall finna
kärlek åt det; det är Sonja jag behöfver.»
Han älskar henne, sitt kötts barn, icke endast i
köttet utan i anden, d. v. s. med kristlig k.irlek, icke
för sin egen skull utan för hennes, älskar henne som
en individuell, evig, oersättlig personlighet. Han skulle
aldrig, liksom den gammaltestamentlige patriarken Job,
låta trösta sig öfver förlusten af ett barn genom andra,
nya barn. »Men hvar är Sonja? Det är Sonja jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
