Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
behöfver.» 1 allt hvad Leo Tolstoj talat, tänkt och
känt finns intet, som liknar dessa enkla ord.
Ofrivilligt erinrar man sig hvad Leo Tolstoj en
gång yttrade till en utomstående om den mest trofasta
af sina vänner, om henne, som icke blott älskat honom
utan varkunnat sig öfver honom, i trettio år ägnat
honom en moderlig ömhet och vård — om sin hustru
Sofia Andrejevna: »Det är bland männen jag vill söka
mig en vän. Ingen kvinna kan för mig ersätta en vän.
Hvarför ljuga vi för våra hustrur och säga dem, att vi
anse dem för våra sanna vänner? Det är ju inte sant.»
Hvilka hårda, grymma ord! Ja, hårda men
måhända oskyldiga, icke illa menade och af en om ej
kristlig så hednisk skönhet: de äro ju ett uttryck för
den köld, som är hela hans lifs, det underjordiska
källsprångets köld. Om han blott icke själf fruktade och
blygdes för denna köld — vore helt kall! Ty den
underjordiska källan kan ju ändå aldrig bli varm,
endast ljum och grumlig. Därför vore det bättre, att
han förblef sådan Gud skapat honom. Det är icke
den stora själfkärleken jag fruktar för, icke den
hedniska kölden i hans väsens innersta, jungfruligt rena
djup utan hans ytliga, moderata ljumhet, som vill vara
kristen.
Sålunda äro i grunden både Leo Tolstoj och
Dostojevski rättfärdiga i sitt lif, men de äro icke helt
rättfärdiga, icke fullkomliga, ty utom den underjordiska
kylan finnes också den himmelska azurens kyla, utom
den underjordiska elden finnes solelden. Hvarken den
ene eller den andre har nått den högsta förenande sfär,
där den eviga azuren är genomstrålad af den eviga
solen, där två äro ett.
I hvarje fall är Dostojevskis eld lika helig som
Tolstojs köld. För mig skulle Dostojevskis bild icke
fördunklas, om jag än erfore något dåligt, brottsligt, till
och med vanärande, som han gjort sig skyldig till —
ifall öfver hufvud något sådant finns — glorian af
helighet omkring honom skulle icke slockna, ty jag känner,
att kärlekselden inom honom har renat allt. Själf kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
