Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
fallna kinder, med hög, kal panna, som ger en
föreställning om intelligensens skärpa och kraft, med en
lidande mun, liksom förvriden af »den heliga sjukans
kramp», med ett inåtvändt, outsägligt allvarstungt
uttryck i de litet snedt liggande ögonen — en profets
eller en besatts ögon. Och hvad som verkar
plågsammast af allt i detta ansikte, det är hvad jag skulle vilja
kalla dess orörlighet i själfva rörelsen, intrycket af en
kraft, som midt i sin våldsammaste yttring plötsligt
hejdat sig och förstenats.
Trots kontrasten mellan dessa båda ansikten
förefalla de stundom sällsamt lika — måhända därför att
Dostojevskis ansikte är lika äktryskt och bondskt som
Tolstojs. »Fjodor Michailovitsch», säger Strachov, »hade
ett äkta soldatutseende, d. v. s. rent ryska drag.» Men
nu är frågan den: om vi kulturmänniskor anse dessa
ansikten typiskt nationella, har folket själft samma
uppfattning? Finner det icke, att dessa ansikten visserligen
äga hvad den ryske musjiken beundrar högst hos den
ryske »barin» men att de ändå äro främmande — från
en måhända högre men ändå annan värld?
Om det fulländade snillets drag verkligen äro
folkets anlete, så äger hvarken Leo Tolstoj eller
Dostojevski dessa ryska drag. De äro för sammansatta, för
lidelsefulla och upproriska. Det finns ej hos dem den
stillhet och klarhet, det slags majestät, som folket sedan
så många århundraden omedvetet söker i den
bysantinska och den egna konsten, i sina helgonikoner. Och
intetdera af dessa ansikten är vackert. Vi sakna
alltjämt vårt typiska anlete, på en gång nationellt och
universellt, sådant som t. ex. Homerus’, den unge
Rafaels, den åldrade Leonardos. Den yttre bild af
Puschkin vi ha kvar visar en petersburgdandy från
1830-talet i Childe Haroldskappa, med armarna
napoleonskt korslagda öfver bröstet och ett uttryck af
konstlad, byronistisk tankfullhet i ögonen, med lockigt hår
och tjocka, sensuella neger- eller satyrläppar — en bild,
som näppeligen motsvarar den inre bilden af den mest
ryske bland ryssar. Men är detta Puschkins verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
