Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Man skulle tycka, att detta vore nog: hur dåligt minne
läsaren än må ha, glömmer han aldrig, att Speranski
hade hvita, knubbiga händer. Men konstnären anser
det ej nog; efter några kapitel upprepas samma detalj
med outtröttlig ihärdighet: »Speranski räckte furst
Andrej sin hvita, mjuka hand.» Och strax därpå:
»Speranski smekte dottern med sin hvita hand.» Till sist
börjar denna hvita hand förfölja en som en mara;
det är som om den lösgjorde sig från den öfriga
kroppen — alldeles som lilla furstinnans öfverläpp —
och började lefva sitt eget, nästan öfvernaturliga lif
liksom »näsan» i Gogols berättelse med samma namn.
En gång yttrade Leo Tolstoj till Behrs, att
olikheten mellan honom och Puschkin bestod bland annat
däri, »att Puschkin, då han beskref en konstnärlig
detalj, gjorde det flyktigt och icke brydde sig om ifall
den blef beaktad och förstådd af läsaren; han åter
ansätter läsaren, ända tills denne har detaljen alldeles
klar för sig». Jämförelsen är skarpsinnigare än det i
första ögonblicket förefaller. Det är verkligen så, att
Tolstoj »ansätter läsaren» och inte drar sig för att
trötta honom. Han stryker under, upprepar i det
oändliga, lägger tjockt med färg, lager på lager, där Puschkin
drar ett lätt penseldrag, som kan synas osäkert och
vårdslöst men i själfva verket är oändligt säkert och
välberäknadt. Det förefaller en, att Puschkin, särskildt
i prosa, är karg och nästan torr; han ger så njuggt,
att man skulle vilja ha mera. Leo Tolstoj ger så
mycket, att man ingenting mer önskar — man är mätt,
om icke öfvermätt.
Puschkins skildringar erinra om de gamla
florentinska mästarnas luftiga temperamålningar eller om den
pompejanska väggmålningen med dess jämna, matta,
luftigt genomskinliga färger, som likna en
morgondimmas töcken och icke dölja teckningen. Leo Tolstoj
använder de stora nordiska mästarnas tyngre, gröfre
men också mycket mäktigare oljefärger. Bredvid djupa,
ogenomträngligt dunkla och ändå lefvande skuggor
möter man hos honom strålar af ett plötsligt frambry-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
