Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
tände, allt genomträngade ljus, som med ens ur mörkret
löser och framhäfver något enstaka drag — en kropps
nakenhet, en kappas fladder vid hastig rörelse, någon
del af ett af passion eller lidande förvridet ansikte.
Och denna plötsliga belysning ger dessa detaljer ett
underbart, nästan förfärande lif; det är som om
konstnären sökte det öfvernaturliga i det naturligas
högsta potens, det öfversinliga i det sinnligas högsta
potens.
Det finns väl icke i hela världslitteraturen en
författare, som kan mäta sig med Tolstoj i förmågan att
skildra människokroppen. Om han missbrukar
upprepningar — och äfven det är ganska sällsynt, ty
vanligen uppnår lian genom dem hvad han åsyftar — så
gör han sig icke skyldig till de äfven hos stora och
erfarna mästare så vanliga långrandigheterna, hopandet
af detaljer vid skildringen af de uppträdande
personernas yttre. Han är exakt, enkel och så kortfattad som
möjligt; han utväljer blott några få obetydliga men
ytterst karaktäristiska särdrag och framför dem icke på
en gång utan småningom, det ena efter det andra,
fördelar dem på hela berättelsen, flätar in dem i
händelserna, i handlingens lefvande väfnad.
Vid gamle furst Bolkonskis första framträdande
se vi sålunda först endast i en flyktig skissering på
fyra fem rader »den lilla gubbgestalten med pudrad
peruk, små vissna händer och buskiga grå ögonbryn,
som ibland, då han rynkade dem, skymde bort glansen
i de intelligenta, ungdomligt glänsande ögonen». Här
förekommer blott en öfverflödig upprepning: glansen
i de glänsande ögonen. Då han sitter vid sitt
svarf-hjul — »såg man på den lilla fotens rörelser, på den
åldriga, förtorkade handens fasta grepp (vi veta redan
att han hade vissna händer, men Tolstoj återvänder
gärna till sina hjältars händer), att fursten besatt en
sund ålderdoms sega styrka, ännu i stånd att trotsa
mycket». Då han samtalar med dottern, furstinnan
Maria, »blottar ett kyligt leende de ännu friska,
gulaktiga tänderna». Då han sätter sig vid bordet för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
