Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
börja den vanliga geometrilektionen och lutar sig öfver
henne, »känner hon sig omsvepas af den atmosfär af
tobak och gammalmanslukt», som är henne så välbekant.
Han står lifslefvande framför oss: växten,
kroppsbyggnaden, händer, fötter, ögon, ögonbryn, tänderna,
deras färg, leendet, till och med den för honom egna
lukten.
Af Vronskis intryck, då han första gången ser
Anna Karenina, erfara vi, att hennes yttre oförtydbart
anger en dam af värld, att hon är mycket vacker, att
hon har röda läppar, glänsande grå ögon med långa
ögonfransar, som komma dem att synas mörka, och
att »ett öfvermätt af någonting så fyllde hennes väsen,
att det mot hennes vilja tog sig uttryck än i ögats
.glans än i leendet». Och allt eftersom berättelsen
fortskrider, lägges småningom och omärkligt drag till drag,
egenskap till egenskap. Då hon räcker Vronski
handen, gläder han sig »åt det energiska grepp, hvarmed
hon hårdt och dristigt tryckte hans hand». Under
ett samtal med svägerskan Dolly tar Anna dennas
hand »i sin energiska lilla hand». Hennes handled
är »smal och fin»; vi få till och med veta fingrarnas
form: fru Oblonskajas dotter Tanja leker med henne
»och drager en löst sittande ring af det hvita, i
toppen afsmalnande fingret».
Anna Kareninas händer liksom de andra
uppträdande personernas händer äro än uttrycksfullare än
ansiktet — måhända därför att händerna äro den enda
animaliska, omedvetna del af människokroppen, som
alltid är blottad. Anna Kareninas händer uttrycka hela
hennes väsens tjuskraft: föreningen af styrka och
mildhet. Då hon står i trängseln på en bal, få vi veta att
hon »alltid håller sig ovanligt rak»; då hon stiger ur
en järnvägskupé eller går öfver ett golf — att hon
har »en snabb, viljefast gång och går ovanligt lätt för
att vara så pass fyllig som hon är»; då hon dansar
— att hon »rör sig med en medveten gratie, lätt och
i takt med musiken»^ då hon kommer på visit till
Dolly och tar af sig hatten — att hennes svarta hår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
