Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
som fastnar i öfverallt, »är alldeles lockigt» och en
annan gång — att »de ostyriga, korta hårlockarna
alltid smögo sig fram i nacken och vid tinningarna». I
dessa egenvilliga korta lockar, som ej låta sig hållas i
styr, är samma energi, samma »öfvermätt af någonting»
som i ögonens heta glans och i det ofrivilliga leendet,
»som fladdrar mellan ögon och mun». Och, slutligen,
då hon far på en bal, få vi se hennes blottade kropp:
»Den svarta, djupt urringade sammetsdräkten blottade
hennes fylliga axlar och barm, som svarfvade i gammalt
elfenben, och de runda armarna.» Dessa svarfvade,
fasta kroppsformer, denna karatajevska rundhet betraktar
Leo Tolstoj som ett mycket viktigt, djupt betydelsefullt
drag — som något för rysk skönhet utmärkande.
Alla dessa strödda särdrag komplettera hvarandra,
stå i samband med hvarandra, alldeles som på vackra
skulpturer den ena lemmens form alltid svarar mot den
andras form. Det råder till exempel öfverensstämmelse
mellan de i toppen afsmalnande fingrarna och halsen
»som svarfvad i gammalt elfenben», mellan blickens
heta glans, de flygande rörelserna och de ostyriga
hårlockarna, som ringla fram öfverallt. Alla dessa olika
smådrag äro sinsemellan så öfverensstämmande, att de
ovillkorligen i läsarens fantasi förena sig till ett enda,
lefvande och personligt helt, och då vi slutat boken,
tycka vi oss ha sett Anna Karenina med egna ögon,
och vi skulle genast känna igen henne, om vi tnötte
henne.
Denna gåfva, som man skulle kunna kalla köttslig
klärvoyans i motsats till andlig, är Tolstoj ensam om
att äga i sådan grad. Stundom, ehuru ganska sällan,
förleder den honom till öfverdriften
Han har så lätt för att beskrifva lefvande kroppar
och deras rörelser och finner ett sådant nöje i det, att
han ibland som på lek missbrukar denna förmåga. Vi
klandra honom inte för att han noggrant beskrifver
hur en sporrad häst sätter sig i rörelse: »Sjarkov
sporrade hästen, som, plötsligt het, piafferade tre gånger
utan att veta, med hvilken fot han skulle börja, men
Tolstoj och Dostojevski. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
