Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
så lyckades komma i rätt takt och galopperade i väg».
Icke heller klandra vi, att han på första sidorna af
»Anna Karenina» skyndar omtala, att Stefan
Arkadie-vitsch Oblonski, som vi äro alldeles obekanta med,
har en »fyllig, välskött kropp», och beskrifver, hur »han
långsamt drager in luften i sin rymliga brösthåla» och
hur han »trots sin feta kropp går med rask, öfvad
gång». Det sista draget är till och med
betydelsefullt, emedan det anger en släktlikhet mellan brodern
och systern, Stepan Arkadievitsch och Anna Arkadievna,
som har samma spänstiga gång och »rör sig
märkvärdigt lätt för att vara så pass fyllig som hon är».
Om denna detaljrikedom gör intryck af lyx, måste man
komma ihåg, att lyx i konsten icke alltid är
öfverflö-dighet utan ofta nödvändigare än det nödvändiga.
Men så komma vi till en biperson, en af dem
som försvinna så fort de visat sig — en namnlös
öfverste i »Krig och Fred». Han behöfver blott skymta
förbi oss för att vi skola få veta, »att han är bredare
från ryggen till bröstet än från ena axeln till den andra»
och att han går utefter fronten »med guppande
gång och lätt framåtböjd». Denna guppande gång
omnämnes fyra gånger på fem sidor. Iakttagelsen är
kanske både riktig och målande, men här ha vi just
det onödiga, som icke är lyx utan endast
öfverflödig-het. Det är af vikt och intresse för oss att veta, att
Anna Karenina har »smala fingertoppar», men det
skulle ha varit en ringa förlust för oss, hade vi
förblifvit okunniga om att den tatariske betjänten, som
serverade Levin och Oblonski middag, hade breda
höfter. Denna svaghet hos Tolstoj skulle ha förbigåtts,
om icke ibland det mest personliga och karaktäristiska
hos konstnären framträdde skarpare i det han har för
mycket af än i det han har lagom af.
Om de mänskliga kroppsrörelsernas språk är mindre
rikt än det talande språket, är det i stället omedelbarare
och uttrycksfullare, mera suggestivt. Det är lättare att
ljuga med ord än med åtbörder och ansiktsuttryck.
De senare blotta snarare än orden människans sanna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
