Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
fördolda natur. En enda blick, en enda rynka, en
skälfning i ansiktsmusklerna, en rörelse af kroppen
kunna uttrycka hvad som omöjligt kan sägas i ord.
Den sammanhängande följden af dessa omedvetna,
ofrivilliga rörelser bilda hvad vi kalla ansiktsuttrycket men
som man lika väl kunde kalla kroppsuttrycket, ty icke
blott ansiktet utan hela kroppen har sitt uttryck, sin
andliga genomskinlighet — liksom sitt ansikte. Vissa
känslor föranleda oss till motsvarande rörelser och tvärt
om, vissa, invanda rörelser försätta oss i motsvarande
inre tillstånd. Den bedjande knäpper ihop händerna
och böjer knä; men äfven den som knäpper ihop
händerna och böjer knä predisponeras för bön och andakt.
På så sätt går en oafbruten ström icke blott inifrån
och utåt utan äfven utifrån och in.
Med oförliknelig konst begagnar sig Tolstoj af
detta samband mellan det yttre och det inre, af
strömmen utifrån och inåt. I kraft af den allmänna
sympatilag, som verkar äfven mekaniskt och kommer en
orörlig, spänd sträng att vibrera till svar på en
angränsande strängs vibration; i kraft af den omedvetna
härmningsdrift, som då vi se en gråtande eller
skrattande äfven hos oss väcker begär att gråta eller skratta
— erfara vi under läsningen af dylika skildringar i
våra nerver och muskler en begynnelse till de rörelser
konstnären skildrar hos sina handlande personer. Tack
vare denna öfverföring af förnimmelser, dessa
sympa-tetiska parallellförnimmelser, som ovillkorligt uppstå i
vår egen kropp — d. v. s. på den säkraste, kortaste och
rakaste vägen — tränga vi in i hans människors inre
värld, börja lefva med dem och i dem.
Då vi få veta, att Ivan Iljitsch under tre dagar
skrek »Ou! Ou! Ou!» af smärta, enär han börjat skrika
»Njä chatschou!-» (jag vill inte) och sedan fortsatte »på
ou,i> icke blott föreställa vi oss utan upplefva själfva
denna ohyggliga öfvergång från det mänskliga talet till
det meningslösa djuriska skriet. Icke blott med vår
tanke och vår fantasi utan med vår kroppsliga
erfarenhet, vår latenta förmåga att lida mäta vi den grad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
