Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
smärta, som skulle kunna drifva också oss till detta
ohyggliga, meningslösa skrik »på om». Den orörliga
strängen svarar den klingande strängen. Förmedelst
sin kropp, som mekaniskt och ofrivilligt afpassar sig
efter den skildrade personens kropp, intränger läsarens
själ i hans själ, liksom sammansmälter med den.
Och hvilken oändligt komplicerad, mångskiftande
innebörd får icke stundom hos Tolstoj en enda rörelse,
en ställning soin de mänskliga lemmarna intaga!
Efter slaget vid Borodino står en doktor i ett tält
fullt af sårade med nedblodadt förkläde och blodiga
händer »och har i den ena en cigarr, som han håller
mellan lillfingret och tummen för att icke bloda ner
den». Detta fingrarnas grepp änger: det ohyggliga
arbetets oafbrutenhet, frånvaron af vämjelse, likgiltighet
för blod och sår till följd af lång vana, trötthet och
ett begär efter vederkvickelse. Alla dessa sammansatta
själstillstånd äro koncentrerade i en enda liten yttre
detalj — tvenne fingrars ställning — och skildringen
upptar en half rad.
Då furst Andrej får veta, att Kutusov sänder
Ba-grations afdelning mot en säker död, och känner ett
tvifvel uppstiga, om öfverbefälhafvaren har rätt att så
lugnt offra tusen människors lif, »ser han på Kutusov,
som står en half aln ifrån honom, och ofrivilligt
stannar hans blick vid dennes tomma ögonhåla och ett
ärr med väl rentvättade kanter tvärs öfver tinningen:
minnen från slaget vid Ismail, där en kula
genomborrat hans hufvud». »Ja han har rätt att så lugnt
tala om dessa människors undergång!» tänker
Bolkon-ski. Här är det återigen en obetydlig fysisk detalj —
Kutusovs ärr och förlorade öga — som afgör den
invecklade moraliska frågan om de mäns ansvarighet,
som styra nationers öden, om statens förhållande till
individen och om de enskilda människolifvens värde.
En tillfällig blick i spegeln uppenbarar för Ivan
Iljitsch det fasansfulla i hans tillstånd, säger honom
mera därom än allt hvad vetenskapen genom doktorerna
sagt honom, mera än alla hans egna tankar om döden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
