Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
»Ivan lljitsch började kamma sig och såg sig i spegeln:
han fick en hemsk känsla. Ohyggligast af allt var att
se, hur håret låg smetadt efter den hvita pannan». Inga
ord skulle kunnat uttrycka den animala dödsskräcken
så vältaligt som denna iakttagelse i spegeln af hårets
utseende. Och de friskas likgiltighet för den sjuke, de
lefvandes för den döende röjs icke för Ivan lljitsch i
deras tal utan i »Fjodor Petrovitschs muskulösa hals i
trång hvit krage, i hans kraftiga lår i tätt åtsittande
svarta byxor.»
Mellan Pierre och furst Vasili råder ett mycket
inveckladt och brydsamt förhållande. Furst Vasili vill
gifta bort sin dotter Helene med Pierre och väntar
otåligt, att Pierre skall göra henne sin förklaring. Denne
kan icke besluta sig. En gång, då han blir ensam med
far och dotter, reser han sig upp, bereder sig att gå
och säger, att det redan är sent. »Furst Vasili såg
strängt frågande på honom, alldeles som om hvad han
sade var så besynnerligt, att han trodde sig ha hört
orätt. Men så försvann den stränga minen, och furst
Vasili höll kvar Pierres hand, förmådde honom att sätta
sig och smålog vänligt. — Nå, Lelja? — vände han
sig omedelbart till dottern» och därpå åter till Pierre
och påminde denne helt omotiveradt om en ganska
dum anekdot om en viss Sergej Kusmitsch. »Pierre
smålog, men det märktes på hans leende att han
förstod, att det icke var anekdoten som upptog furst Vasilis
tankar i detta nu; och furst Vasili förstod, att Pierre
förstod detta. Furst Vasili muttrade plötsligt någonting
och gick ut. Det föreföll Pierre att äfven fursten var
förlägen ... Han kastade en blick på Helene; hon
tycktes också vara förvirrad, och hennes blick sade: Det
är ert eget fel.» Där ser man hvilken komplicerad,
mångfaldig betydelse ett enda leende, ett ansiktsuttryck
har för Tolstoj: som ljus i speglar, som ljud i ekon
upprepas och återspeglar det sig i de omgifvandes
ansikten och väcker inom dem en hel rad af knappt
gripbara, halfmedvetna tankar och förnimmelser.
Pierre återser Natascha efter en lång skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
