Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
och hennes förste trolofvades, furst Andrejs, död. Hon
har blifvit så förändrad, att han ej igenkänner henne.
»Nej, det är inte möjligt, — tänkte han. — Detta
stränga, magra och bleka, åldrade ansikte? Det kan inte
vara hon. Det är bara ett minne af något.» Men i
detsamma sade furstinnan Maria: »Natascha». »Och
ansiktet med de uppmärksamma ögonen smålog med
mödosam ansträngning som en trög dörr går upp, och
genom denna öppnade dörr strömmade det plötsligt
emot Pierre en doft af den längesedan förgångna lycka
han icke mera tänkte på, framför allt icke nu. Hela
hans väsen omhvärfdes och fylldes af den. Då hon
smålog, skingrades alla tvifvel: detta var Natascha och
han älskade henne.» Under hela denna scen, en af
de viktigaste och mest afgörande i boken, yttras
endast sex ord af furstinnan Maria: »Kanske ni inte
känner igen henne»? Men vi känna, att Nataschas
stumma leende är mera talande än ord och att detta
leende i själfva verket kunde och skulle afgöra
Pier-res öde.
Icke blott lefvande utan också döda ansikten »tala»
hos Tolstoj. Lilla furstinnans ansikte var detsamma i
kistan som det varit i lifvet. »Ack, hvad har ni gjort
med mig»? sade det beständigt.
Och djurens ögon »tala». Då Vronskis häst på
kapplöpningen låg störtad med bruten rygg och Vronski
ville tvinga den att resa sig och gaf den en spark i
buken, »rörde djuret sig icke, det borrade nosen i
marken och blott såg på husbonden med sin talande
blick». Denna djurets blick är uttrycksfullare än alla
mänskliga ord.
Genom vissa rörelser af kroppen skildras
förnimmelser så obeskrifbara som de af musikalisk rytm:
»Trumslagaren, som var sånganförare, kastade en bister
blick på soldaterna, sina sångare, och rynkade pannan.
Då han öfvertygat sig om att allas ögon voro fästa på
honom, lyfte han försiktigt med båda händerna något
osynligt, dyrbart föremål öfver hufvudet, höll det så
några sekunder och kastade det sedan med en fart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
