Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
’Ack du min stuga, min stuga’ — ’Min nya stuga’
— inföllo tjugo stämmor.»
På samma sätt — genom att tolka de mest
abstrakta, inre sinnestillstånd på de yttre, synliga
kroppsrörelsernas språk — skildrar han den känsla af andlig
vanmakt, som grep Napoleon efter slaget vid Borodino:
»Det var som i drömmen, då man tycker sig bli
anfallen af en våldsverkare, reser sig och samlar alla sina
krafter till ett slag, som borde förinta honom, men i
stället känner att ens arm sjunker maktlös och utan
styrsel som en trasa.»
Han behärskar i samma grad såväl de elementära
massorna som de känsloatomer, de osynliga molekyler,
hvilka likt stoftgrand hvirfla i vår inre atmosfär. Samma
hand som förflyttar berg styr också dessa atomer. Och
det senare är måhända än underbarare än det förra.
Han lämnar å sido allt allmängods, allt
litterär-konven-tionellt och konstgjordt och uppletar i alla
förnimmelser det mest individuella, intima och säregna, de finaste
känselspröten så att säga, och han hvässar dessa spröt,
så att de intränga i oss likt nålar och vi aldrig bli dem
kvitt. Det för hans uppfattning egendomliga blir för
alltid vår tillhörighet; icke blott medan vi läsa honom,
känna vi som han utan äfven sedan, då vi återvända
till verkliga lifvet. Man kan säga, att människor efter
att ha läst Tolstoj icke ha alldeles samma slags nerver
som innan de läst honom.
Hemligheten af hans inflytande består bland annat
däri, att han märker det omärkliga, det alltför vanliga,
som just tack vare sin vanlighet förefaller ovanligt, då
det belyses af medvetandet. Sålunda har han varit den
förste att göra en upptäckt, som skenbart så enkel dock
under ett årtusende har undgått alla iakttagares
uppmärksamhet — nämligen den att småleendet framträder icke
blott i ansiktet utan också i rösten, att rösten lika väl
som ansiktet kan vara »småleende». En natt i mörkret,
då Pierre icke kan se hans ansikte, säger Platon
Kara-tajev något med af »ett småleende förändrad röst».
Af dylika små frappanta iakttagelser och upptäck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
