Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
så att rörelser, färger och till och med dofter kunna
göra intryck af musik (den s. k. eurytmien — rörelsers
välljud, harmonien i en taflas färger.) I allmänhet tror
man, att människors kroppsliga känslighet i motsats till
deras andliga är densamma under alla tider, i alla
stadier af mänsklighetens historiska utveckling. I själfva
verket förändras den förra lika mycket som den senare.
Vi se och höra hvad våra förfäder icke sågo och hörde.
Hur mycket än den klassiska antikens lofsjungare klaga
öfver den nutida mänsklighetens fysiska förfall, kan man
ej betvifla, att vi äro i egentlig mening klarsyntare,
mera subtila och mer kroppsligt genomskinliga än
Ilia-dens och Odysséens hjältar. Antager icke också
vetenskapen, att vissa förnimmelser, t. ex. den af spektrums
yttersta färger, blifvit mänsklighetens allmänna egendom
först jämförelsevis nyligen, i historisk tid? Ännu
Homerus tyckes sammanblanda den gröna färgen med den
blå och beteckna båda med benämningen på
hafsvattnets färg — yXauxÖQ. Har icke den mänskliga
känsligheten äfven på andra områden ökats och skärpts på
samma sätt? Skola icke våra barnbarn se och höra
hvad vi ännu icke se och höra? Skola icke de
upptäcka ännu okända ting, som icke ens de djärfvaste
och »nyaste» bland oss ha drömt om och så mycket
mindre då våra fäder, våra kritiker, människor med
föråldrade nerver? Och skall icke då i sin tur vår
nutida dekadentism, som så skrämmer nutidens
gammaltroende i konsten, förefalla som primitiv homerisk
sundhet och till och med som barbari? Hvar är i denna
oafbrutna rörelse och utveckling den fasta gränsen
mellan berättigadt och oberättigadt, friskt och sjukt,
naturligt och onaturligt? Hvad som i går var
undantag, skall icke det bli regel i dag? Och hvem skulle
våga säga till lefvande kött och lefvande ande: »Här
måste du stanna — längre kan du icke gå»?
I hvarje fall är det Tolstojs storhet, att han varit
den förste som bearbetat denna nya, af ingen uttömda
och outtömliga grufva för vår förfinade fysiska och
psykiska känslighet. Och med hvilken orädd ärlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
