Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
atmosfär, att den i likhet med hvarje blomma och
hvarje människa har sin speciella, aldrig och
ingenstädes sig upprepande doft. Boccaccios Decamerone
doftar förrenässansens Italien, Mickiewiczs »Pan
Ta-deusz» doftar Litauen i början af XIX:de seklet, Eugen
Onegin trettiotalets Ryssland. Och denna färgton, en
gifven historisk timmes säregna dager speglar sig icke
blott i det lilla utan också i det stora, alldeles som
morgon- eller aftonrodnaden färgar icke blott höjderna
utan hvarje litet grässtrå på bergskammen — den
speglar sig icke blott i de vises tal och hjältarnas bedrifter
utan i dräkternas snitt, i kvinnornas hårfrisyr, i hvarje
minsta husgeråd.
Ju starkare och lifskraftigare en gifven kultur är,
dess starkare är också den historiska doft, hvaraf allt
i den är genomträngdt. Och ju mer vi fördjupa oss
i studiet af denna kultur, dess starkare strömmar doften
emot oss, omsveper oss likt den genomträngande, lätt
rusande vällukten ur ett gammalt schatull, som stått
stängdt i åratal — en vällukt på en gång främmande
och välbekant, som inom oss väcker en hel här af
minnen och ekon, liknande en sällsam, aflägsen,
hjärte-gripande musik. Sålunda skönjer man Napoleonstidens
återsken, empirestilen, icke blott i den store kejsarens
majestätiskt klingande tal till armén framför de
egyptiska pyramiderna eller i Code Napoléons paragrafer
utan äfven i applikationerna af romersk purpur på
kejsarinnan Josefines hvita dräkt, i sofforna och
fåtöljerna, liknande de gamla konsulernas kuruliska stolar,
hvita, med raka ryggar och förgyllningar och knippen
af de klassiska segerpalmerna.
Under läsningen af »Krig och Fred» har man
mycket svårt att frigöra sig från ett intryck, som först
föga frapperar en men, om man reflekterar öfver det,
är högst märkligt. Det förefaller, att alla de framställda
tilldragelserna trots deras välbekanta historiska
omkläd-nad försiggå i våra dagar, att alla de skildrade
personerna fastän historiska porträtt äro våra samtida. I
synnerhet där handlingen förflyttas från världshändel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
