Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
palats, lians skildringar af en människoboning invändigt
och utvändigt, rummens läge, väggarna, taken, pelarna,
takspar rar na, tvärbjälkarna och allt hvad husgeråd heter.
Människohandens verk äro för Iliadens skapare lika
heliga och stora som gudarnas verk. Med samma
kärlek, som han beskrifver jord, haf och himmel,
skildrar han de hvardagligaste föremål hans hjältar begagna
sig af, och ett nästan mänskligt lif besjälar hos honom
Penelopes väf, Achilles’ sköld, Odysseus’ skepp, amforan
med vällukter och korgen med tvättkläder, som
Nau-sikaa bär ner till stranden. I allt hvad kulturen har
tillfört den primitiva naturen, i allt af människor
uppfunnet icke blott af konst utan af handtverk och
industri, i allt konstgjordt, som aldrig synes honom
»för-konstladt», ser den gamle siaren något öfvermänskligt,
gudomligt skönt, ett verk och en uppfinning af den
mångförfarne Hefaistos, en gnista af Prometheus’ från
himlen stulna eld. Och Puschkin, som har en sådan
känsla för den vilda naturens behag, fröjdar sig på
samma gång öfver skönheten i Peter den stores
skapelse, öfver »den mest artificiella af städer» enligt
Dostojevskis uttryck — öfver de petersburgska
parkstaketens järnsmiden, »amiralitetets nål», som lyser i
de hvita nätterna, till och med öfver Onegins
modenycker — de otaliga borstarna, krustängerna och
nagel-fiiarna på hans toalettbord. Han klagar — och i hvilka
välklingande verser! — öfver Odessas bristfälliga
vattenledning och njuter af den Nisjnigorodska marknadens
brokiga, glada lif. Allt kulturellt, allt mänskligt är för
Puschkin lika betydelsefullt och i viss mening lika
naturligt som det ursprungliga och elementära. I
Mickiewiczs »Pan Tadeusz» sammansmälta taflorna ur
de litauiska godsägarnas lif med naturskildringarna till
ett lefvande helt, till en besjälad bild af Litauen, det
heliga hemlandet. Pljuschkins eller Oblomovs
heminteriör är en fortsättning af deras inre väsen; de äro
sammanväxta med den som snigeln med snäckan.
Då man jämför Tolstojs outtömliga rikedomar
inom andra områden med torftigheten i hans historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
