Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
för oss, hur Darwin och Moleschott ha inverkat på
Basarov, hur han bör förhålla sig till Puschkin och
sixtinska madonnan. Vi känna väl till de
kärleksromaner madame Bovary läst och hur de inverkat på
hennes egen passions uppkomst och utveckling. Men
fåfängt försöka vi gissa, hvem som behagar Anna
Karenina mest — Lermontov eller Puschkin, Tjutschev eller
Baratinski. Hon bryr sig för öfrigt inte om böcker.
Det förefaller att dessa ögon, som kunna gråta och le,
blixtra af kärlek och hat som inga andra, alls inte
kunna läsa och uppfatta konstverk.
Men i själfva verket är ju nutidsmänniskan icke
blott till sina åsikter utan äfven i sina mest lefvande
känslor en produkt af otaliga inflytelser, påverkningar
och suggestioner af förgångna sekel och kulturer. Hvem
af oss lefver icke två lif — ett eget och ett
afspeg-lande? Den som studerar nutidsmänniskornas själslif
kan icke ostraffadt förbise sambandet mellan de båda
lifven. Tolstoj har förbisett det: ingen konstnär har
så som han afskilt och lösgjort den inre, elementärt
animala kärnan i en människa från det yttre kulturella
och historiska skalet. Allt hvad människan har tillagt
till naturen, allt kulturellt är för honom endast
konventionellt, endast konstgjordt och följaktligen falskt,
ointressant och oväsentligt. Med lätt hjärta går han
förbi det, hastar att komma ut ur denna luft, som
förefaller honom skämd och fördärfvad af mänskliga
utand-ningar, ut i den friska luft, som är det primitivt
ani-malas, naturtillståndets. Det ensamt förefaller honom
värdt att konstnärligt skildras såsom varande den eviga
sanningen.
Men äfven det elementära lifvet, den prehumana
och preanimala allnaturen, skild från människan och
besjälad af ett annat slags, icke-mänskligt lif, har
liksom det mänskliga själslifvet regioner, som äro för
honom evigt otillgängliga.
Puschkin upplöste dissonansen mellan det
mänskliga medvetandet och naturens omedvetenhet i en
fullkomligt ren fastän hopplös harmoni:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
