Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Och kring grafvens galler ma
barn i glada lekar glamma
och naturn i fägring stå,
känslolös och städs densamma.
Hos Lermontov framträder denna motsättning
smärtsammare och mera olöslig:
Hur himlens rund sig majestätiskt hvälfver!
I strålglans blå har jorden slumrat in.
Hvi är det då, att jag af smärta skälfver?...
Öfver slätter gränslöst vida
draga moln i hvita flockar.
Liksom hjordar fram de skrida,
dem en herde fåfängt lockar.
Då din olyckstimma slår,
haf blott troget dem i minne.
Ingen jordisk sorg dig når,
är en bild af dem ditt sinne.
Det är som om han icke längre hoppades på en
fullkomlig förening med naturen, han säger icke: blif
dem! utan endast »blif en bild af dem».
Hos Tjutschev skärpes denna motsägelse till ett
olidligt »missljud»:
Detta missljud? Säg dess grund!
Hvarför sjunger icke äfven
själen så som hafvets rund?
Hvarför knotar grubblarn säfven?
Och, till sist, själfva kärnan i Turgenjevs
förhållande till naturen utgöres af denna disharmoni — stegrad
till ytterlighet — mellan »grubblarn säfvens» knot
och naturens innehållstomma klarhet.
Tolstojs förhållande till naturen är ett tvefaldigt:
för hans medvetna väsen, som vill vara kristligt, är
naturen något mörkt, ondt, djuriskt eller till och med
demoniskt, »det som den kristne måste besegra inom
sig och förvandla till Guds rike». För hans
omedvetna hedniska urväsen sammansmälter människan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
