Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
naturen, försvinner i den som en droppe i hafvet.
Genomträngd af fader Jeroschkas vishet känner sig
Olenin i skogen som en insekt bland insekter, ett
blad bland blad, ett djur bland djur. Han skulle icke
som Lermontov säga »var lik dem», ty han är redan
de. I »Tre som dö» tänker den döende »damen»
trots sina kulturella fernissa så föga, att det här icke
faller en in att tänka på »grubblarn säfvens» knot som
en motsats till det döende trädets undergifna tystnad.
I båda fallen, både som kristen och som hedning,
framhäfver Tolstoj aldrig någon verklig motsättning mellan
människan och naturen, i det senare fallet uppslukas
människan af naturen, i det förra naturen af människan.
Puschkin hör i nattens tystnad:
Parcers kvinnligt bråda mummel.
För Tjutschev ges det en stund »då hela världen
tiger», då mörkret tätnar:
. . . som kaos öfver jorden.
Allt är försänkt i vanmaktsdvala.
Till en allen de store gudar tala:
i ängslad dröm hör musan siarorden.
Och i de kväfvande julinätterna ser han
Blott hur kornblixtflammor
likt demoner döfva, stumma
växla tecken med hvarann.
Äfven hos Turgenjev tala Finsteraarhorns och
Schreckhorns isiga toppar med hvarann uppe i den
ödsliga, blekgröna rymden, byta tankar om
mänskligheten, om den eländiga mögelskorpa, som täcker
jordklotets yta.
Hvarken gudarna eller demonerna i naturen ha
någonsin »ängslat» Leo Tolstojs musa med »siarord»,
aldrig har han i nattens tystnad hört »parcers kvinnligt
bråda mummel»; himlahvalfvet har aldrig synts honom
liksom Lermontov så genomskinligt klart:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
