Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
vill inte!» Och i nattvindens stämma hör Tolstoj endast
det vissna gräsets prassel, som så skrämmer Brechunov
i »Husbonde och tjänare», då han håller på att
förfrysa i snöstormen. Men så länge dagens slöja är
fälld, ser han allt klart och skarpt: han ser naturen
sådan den är, och aldrig blir för honom den »gyllne
mattan» genomskinlig och kristallisk.
För honom existerar blott ettdera af de tu: endera
sömn eller vaka, endera fullkomligt mörker eller
fullkomligt ljus. Mörkret sammansmälter för honom aldrig
med ljuset, sömnen aldrig med vakan; han vet ej af
den morgon- eller aftonskymning, som för Tjutschev
och Lermontov fyllde naturen med »siardrömmar». I
Tolstojs förhållande till naturen liksom i hela hans så
mångskiftande och mångsidiga snille finns ingenting
mystiskt, skymningsdunkelt likt Lermontovs »dunkla
sagor» eller de puschkinska ödesgudinnornas pythiska
mummel — ingenting trolskt, sagolikt.
Vi skola framdeles se, att han en enda gång i
sitt väldiga skapelseverk har snuddat vid de gränser,
som man skulle trott evigt otillgängliga för honom och
där det öfvernaturliga vidtar omedelbart intill det
naturliga, uppenbarar sig icke i utan bakom det, skiner
igenom.
Men i den stunden har han så att säga
öfvervunno sig själf, »trädt ut ur sig själf». Det är den högsta
seger öfver den egna naturen, det skenbart omöjliga
under, som är tecknet på det högsta snille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
