Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
vare denna ifriga sträfvan efter enkelhet, samtalsspråkets
naturlighet, råkar han ut för det fel han fruktar mest
af allt — för en art raffinemang, som kanske är den
mest förfinade, för »enkelhetens raffinemangom man
så får uttrycka sig, för det konstlösas konstfärdighet.
Turgenjev fann psykologien i »Krig och Fred
svag. »Hvilken psykolog!» utropar Flaubert med
anledning af samma bok. Hur motsägande dessa två
uttalanden än förefalla, kan man dock sammanjämka dem.
Ju mer uteslutande Tolstoj ägnar sig åt
skildringen af kroppen eller det som förenar kropp med ande
— den elementära, sinnliga människan — dess
sannare och djupare är hans psykologi eller rättare hans
psykofysiologi. Däremot blir hans psykologi
tvifvelaktig, så snart han öfverger denna för honom alltid
fasta och fruktbärande mark, öfverflyttar sina
undersökningar till andlighetens, medvetenhetens af kroppen
oberoende område, så snart han börjar syssla icke med
hjärtats passioner utan med intelligensens passioner.
Ty likaväl som människohjärtat har den mänskliga
intelligensen sina passioner, icke mindre komplicerade och
djupa; Dostojevski är en stor skildrare just af dessa
intelligensens passioner.
Vi tro villigt, att det ögonblick, då Nikolaj
Rostov såg hundarna slåss med den hetsade vargen och
en af dem hängde i hans strupe, var det lyckligaste
ögonblicket i Rostovs lif». Men de kristliga
känslorna och framför allt de kristliga tankarna hos
Irten-jev, Olenin, Besuchov, Levin, Posdnischev och
Nech-Ijudov väcka en mängd tvifvelsmål. Dessa skildringar
af religiösa och moraliska omvändelser, skrifna på ett
annat språk och till och med som af en annan
människa, verka som fastsydda lappar på verkets
botten-väfnad. Likt stora mörka fläckar simma dessa abstrakta
»förnumsterier» på epopéns klara flod; de utveckla sig
icke med inre nödvändighet ur handlingen, växa icke
fram ur den och lägga ingenting till den. Man skulle
kunna förkorta eller till och med alldeles utesluta dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
