Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
utan skada för hela verkets arkitektonik, ja till fördel
därför.
I dessa fall erinrar Tolstojs »psykologi» om den
gamla österländska sagan om ynglingen, som ville veta
hvad som fanns inne i en lök och började draga af
skal efter skal; men då han dragit af det sista,
återstod ingenting eller nästan ingenting af löken. På
samma sätt gör Leo Tolstoj, då han letar efter den
eviga sanningen, den innersta kärnan i de mänskliga
känslorna: han drager af dem skal efter skal, lögn efter
lögn; men till sist blir det ingenting eller nästan
ingenting kvar af hvad som måhända var orent,
oskyldigt ondt, kristligt hedniskt men ändå lefvande,
förståeligt och faktiskt existerande. Vi börja till och med
betvifla, att där alls fanns någon känsla; efter alla dessa
psykologiska »afskalningar» och blottanden veta vi i
hvarje fall mindre om den än vi visste förut.
Irtenjev, hjälten i »Barndom och Gossår», se vi
helt. Han står oss nära som en oförgätlig kamrat från
våra egna barndoms- och gossår. Vi se också, fastän
mindre klart, Pierre Besuchov, den starke, otymplige
iyske »barin» med sitt godmodiga, öppna ansikte, sin
närsynta, tankfullt uppmärksamma men icke intelligenta
blick. Om Pierre icke är en lefvande personlighet, är
han åtminstone ett lefvande ansikte, en lefvande kropp.
Än mindre klart se vi Levin, »den landflige filosofen»,
och vi äro inte alldeles öfvertygade om att han lefver
sitt eget, själfständiga lif. Allt oftare och oftare
framskymtar bakom Levin Leo Nikolajevitsch, »herrn och
författaren — »le monsieur et 1’auteur». Posdnischev
i »Kreuzersonaten» och Nechljudov i »Uppståndelse»
se vi inte alls. Som med flit berättar Posdnischev sin
ohyggliga historia i en mörk järnvägskupé, så att hans
ansikte icke kan urskiljas. »I daggryningens
halfdun-kel», säger Tolstoj, »kunde jag alls icke se Posdnischev.
Jag hörde blott hans allt mer och mer upprörda,
kvalfulla röst.» Han är hel och hållen blotta ljudet af en
kvalfull röst, kanske också de »lysande ögonen» med
deras heta, halft vanvettiga glöd. I dessa ögon och i rös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
