Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
ten koncentrerar sig hans själ, hans hela andliga och
kroppsliga lif. Hvad beträffar Nechljudov, hjälten i
»Uppståndelse», höra vi icke hans röst ens. Han är
en kristalliskt regelbunden, genomskinlig, liflös
abstraktion, en religiös och moralisk premiss till en religiös
och moralisk deduktion. Det händer honom aldrig att
trotsa författaren, göra något oväntadt. Han är icke
blott ett opersonligt väsen, han är ett väsen utan
anletsdrag, en ledsam grå spindel i de kristliga
»förnum-steriernas» ledsamma grå spindelväf. Han är en
mekanisk musikapparat för ljudets stärkande och
koncentrering, ett språkrör, genom hvilket »herr författaren»
predikar sina moraliska feorem.
Leo Tolstoj är en stor skapare af
människokroppar och till en viss grad af människosjälar, nämligen
af den del af dem, som är vänd mot kroppen, mot
lifvets omedvetna, sinnligt elementära rötter. Men är
han en skapare af lefvande personligheter, af hvad som
kallas »karaktärer?»
Otvifvelaktigt finnes fröet till dem hos honom, de
utveckla sig och antaga form, men bli de fullfärdiga
och afslutade, bli de oberoende, individuella, lefvande
varelser?
Tolstojs människor erinra om hautreliefer, där
gestalterna stundom tyckas färdiga att lösgöra sig från
den yta de äro bundna vid, stiga fram för oss som
statyer, synliga och vidrörbara från alla sidor. Men
detta är en synvilla: de lösgöra sig aldrig helt, vi få
aldrig se dem från andra sidan.
I sin skildring af Platon Karatajev har författaren
så att säga utfört det omöjliga: han har förstått skapa
en lefvande personlighet eller en personlighet, som
åtminstone stundom förefaller lefvande, af opersonlighet,
af frånvaron af alla bestämda drag och skarpa kanter,
af en sorts »rundhet», där intrycket af konkret, nästan
geometrisk påtaglighet mindre framkallas af den inre,
andliga bilden än af den yttre, kroppsliga gestalten.
Karatajev har en »rund kropp», »rundt hufvud», »runda
rörelser», hans ord äro »runda», till och med i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
