Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
rinna af. Alla äro upphetsade, röda och andfådda och
skildra lifligt och själfbelåtet hvar och en sin anpart i
hetsjakten. »Utan att hämta andan började Natascha
i samma ögonblick stolt och förtjust upphäfva så
genomträngande skrik, att det slog lock för öronen. Med
dessa skrik uttryckte hon detsamma som de andra
jägarna uttryckte med sitt skroderande. Och de voro så
underliga, att hon själf skulle ha blygts öfver de vilda
tjuten och att alla skulle förvånats öfver dem, om det
varit vid något annat tillfälle.»
I dessa en väluppfostrad ung flickas vilda jakttjut
ljuder som en återklang från den grå forntidens
jägar-lif och skogslif, där ljuder något af det, som trots
tusenårig kultur än i dag, äfven för de mest förfinade
bland oss, skänker lockelse åt något skenbart så
meningslöst och omänskligt som jakt. Nataschas tjusande
drag förändras de icke till oigenkännlighet under
inflytande af denna primitiva passion? Framskymtar icke
bakom hennes för oss välbekanta och kära drag ett
annat ansikte, främmande och sällsamt, nästan hemskt,
påminnande om den djupaste och mest originella af
Tolstojs alla gestalter — fader Jeroschka, »den store
jägaren för Herren», som troligen också tjöt och
vrålade af hänryckning, då han fällde ett vildsvin? Det
är ett flyktigt och liksom spårlöst försvinnande drag —
men det försvinner icke, det kommer igen, kommer
igen oupphörligt, och till det fogas andra af samma
slag, endast starkare, djupare och varaktigare.
Hör icke Pierre Besuchov något liknande detta
vilda tjut i Nataschas än mera ohyggliga, animaliska
skrik under förlossningen — och likaså Levin i
Kit-tys omänskliga vrål? Just i »Krig och Freds» epilog,
där Natascha blir maka och mor — »är hafvande,
föder och ammar» — bör enligt författarens afsikt
hennes gestalt, som genomgått hela epopén, få sin slutliga
fulländning. Och den fulländas också — men på
hvilket oväntadt sätt!
Efter sju års äktenskap har Natascha »fetmat och
lagt ut, så att det var svårt att i denna kraftiga moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
