Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
animal, den »fruktsamma honan , hos hvilken man ser
»endast ansilde och kropp men alls icke själen»?
Åtminstone i konstnärens egna ögon råder ingen
motsägelse mellan dessa båda bilder utan tvärtom äro
de förbundna med hvarandra af den organiska
följdriktighetens och utvecklingens olösliga band. Det är
just mot detta mål, mot Nataschas förvandling till
»hona», mot allt det personligas men också af förhållanden
betingades, begränsades öfvergång till det elementärt
opersonliga, obetingade och obegränsade, som han har
fört henne genom hela den väldiga epopén, liksom
naturen leder ett blomfrö till fruktsättning. Endast därför
har han också älskat henne. Hennes bild har icke
krympt ihop eller fördunklats, tvärtom, först nu har den
nått sin storhets fulla mått, först nu framträder fullt
»det evigt kvinnliga» enligt Tolstojs uppfattning, d. v. s.
det evigt fruktsamma, aflande, moderliga. Den
»liffull-hetens ständigt brinnande eld», som utgör den unga
flickan Nataschas behag, har icke slocknat hos modern
Natascha, den brinner endast mera dold; den är
alltjämt gudomlig, men dess gudomlighet är icke andlig
som det tycktes förut utan köttslig. Det är samma
gudomliga princip endast sedd från en annan sida. Det
som hos Natascha tycktes oss vara den mänskliga
personlighetens innersta kärna — all tjusningen, den
mystiska musiken och doften i hennes väsen — var endast
ett tillfälligt yttre skal, en skimrande vårskrud, som
naturen gifvit henne, alldeles som den ger blommorna
vällukt, fåglarna sångstämma och fjäderskrud, fiskarna
och vattendjuren deras trolskt skimrande färgskiftningar
under parningstiden. Men denna öfvergående
fägring-är på samma gång evig, ty just i blomningen, i
köns-lifvet, i kärleken, i den bevingade och allt bevingande
Eros-Åtrån framträder klarast och djupast den enda,
gudomliga meningen i det mångskiftande animala
lifvet, det mystiska bandet mellan hvarje lefvande väsen
och det universella lifvets ande. Den första bilden af
Natascha är icke förvrängd, endast förändrad och
fördjupad i den andra. »Hon kände», säger Tolstoj, »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
