Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
för sin plikt som moder att förhindra detta», d. v. s.
förmögenhetens bortskänkande, — anmärker Behrs om
Sofia Andrejevna Tolstoj) visa hanen klorna, och hon
skulle naturligtvis afgå med segern, eftersom hon har
hela naturen på sin sida.
Det går för öfrigt aldrig till en sådan ytterlighet.
Natascha är lugn: Pierre kommer alltid bara att
drömma, filosofera, beständigt »pånyttfödas» — på det
sättet skall hela hans lif förflyta i all fredlighet. Han är
mera moderat och förståndig än det förefaller. »Må
han gärna filosofera — litet roar barn», tänker
Natascha med ett förnumstigt,’ maktmedvetet småleende.
Råder icke alldeles samma förhållande mellan
grefvinnan Maria och Nikolaj Rostov, mellan Kitty och
Levin?
»Grefvinnan Marias själ var alltid riktad mot det
oändliga, eviga och fullkomliga och kunde därför
aldrig känna lugn.» — »Hennes själ bar på ett sublimt,
hemligt lidande — den tyngdes af kroppen.» Likväl
är det hon, som på tal om Pierres kristliga drömmar
att bortskänka sin egendom med naiv cynism
anmärker: »Han glömmer, att vi ha andra, närmare plikter,
som Gud själf pålagt oss, att vi kunna offra oss själfva
men icke barnen.» — »Liksom jag inte skulle följa
honom hvart det bure, om jag inte hade mina små
barn», säger grefvinnan Sofia Andrejevna — nästan
ordagrant detsamma som grefvinnan Maria. Och trots
sin sträfvan mot »det eviga och oändliga» och sitt
»sublima lidande» är den senare alldeles enig med sin
man, Nikolaj Rostov, som i den mest ohöljda och
brutala nakenhet förkroppsligar den mänskliga hanens
vishet, alldeles som Natascha förkroppsligar den
mänskliga honans vishet.
Och alla Tolstojs hjältar endera dö eller hamna i
detta — något tredje ges icke för dem.
Natascha har »inga egna ord». Men liksom de
statyer, hvilka resa sig mot himlen öfverst på väldiga
byggnadskomplex, behärska dessa, afsluta och kröna
dem, så domineras hela den väldiga epopén af modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
