Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Nataschas stumma gestalt i det primitiva majestät, hvari
den framträder i »Krig och Freds» epilog. Den
världshistoriska tragedien — krig, folkrörelser, hjältars
storhet och undergång — förefaller att endast vara en
sockel för denna hona och moder, som triumferande
visar fram en blöja med gul i stället för grön fläck.
Austerlitz, Borodino, Moskvas brand, Napoleon,
Alexander den välsignade kunna vara eller icke vara -—
allt förgår, allt glöms, utplånas från världshistoriens
tafla af nästa våg liksom bokstäfver skrifna i
hafssan-den — men aldrig, icke i någon kultur, icke efter
några världshistoriska stormar skola mödrarna upphöra
att fröjda sig öfver att fläcken på blöjan blifvit gul i
stället för grön. På själfva toppen af sitt verk, en af
de väldigaste byggnader människohand någonsin rest,
planterar »Krig och Freds» författare detta cyniska
ståndar — »en blöja med en gul fläck» — såsom den
fana mänskligheten har att följa.
Furst Andrejs andra, icke-mänskliga, hinsidan
tillhörande väsen träder fram i döden. Nataschas andra
väsen träder fram i moderskapet, och hennes första,
mänskligt individuella jag bortskymmes och uppslukas
däraf — vi se icke längre hennes personlighet och
skola aldrig mer se den. Nu är Natascha blott moder
i allmänhet eller blott hona, kvinnokön, hälft. Sedan
den uppnått fullkomlig karatajevsk »rundhet»,
försvinner vattendroppen, uppgår i det universellt animala
lifvets ocean. Just detta alla individuella mänskliga
gestalters försvinnande, uppgående i det formlösa,
ickemänskliga är ett af de förnämsta ledmotiven i Tolstojs
verk.
Liksom fader Jeroschka uppslukas af naturen (»jag
dör och det växer gräs öfver mig»), Platon Karatajev
och furst Andrej af döden, Natascha af moderskapet,
så uppslukas Anna Karenina af det ofruktsamma,
utom-äktenskapliga, orgiastiska och förstörande elementet —
af en från Tolstojs synpunkt ond och brottslig kärlek,
af den »dödsbringande Eros».
Anna älskar, hon endast älskar från sitt första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
