Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
trycket, hon faller, ligger och skälfver vid lians fötter
som en dödsskjuten fågel».
Denna Eros dödsbringarens obevekliga lag, denna
vällustens grymhet, som kommer kärleken att likna hat,
det kroppsliga besittningstagandet att likna mord, röjer
sig i de älskandes mest lidelsefulla smekningar.
Då Vronski såg på Anna, »kände han hvad
mördaren måste känna, då han ser på den kropp han beröfvat
lifvet... Det var något ohyggligt och vämjeligt i
erinringen om hvad som hade betalats med detta
fruktansvärda pris af skam. Skammen öfver hennes andliga
nakenhet ville kväfva henne, och den meddelade sig
också åt honom. Men trots mördarens fasa inför den
mördades kropp, måste han sönderstycka, gömma denna
kropp, måste draga fördel af hvad han vunnit genom
mordet. Och i vild förbittring, liksom i passion kastar
sig mördaren öfver denna kropp och släpar bort den
och styckar sönder den; på samma sätt betäckte han
hennes ansikte och skuldror med kyssar».
Efter Annas själfmord ser han denna samma kropp
»på bordet i kasernen, oblygt utsträckt midt ibland
främlingar, blodig, ännu full af det lif som så nyss
hade släckts», ser »det bakåtböjda, oskadade hufvudet
med dess tunga flätor och ringlande hårlänkar vid
tinningarna. Det vackra ansiktet med sin halföppna
röda mun hade ett stelnadt uttryck, sällsamt och
hjärtskärande kring läpparna men fasansfullt i de öppna,
orörliga ögonen; det tycktes upprepa de förfärliga ord
hon sagt honom under tvisten: Du skall komma att
ångra dig!»
Läste han icke i dessa döda ögons »talande blick»
samma förebråelse som han läst i djurets, och kände
han icke åter, att han drabbats af »den värsta af olyckor,
en olycka, som icke kunde godtgöras och som han
själf var skulden till»?
I kvinnans död och i djurets död var det samma
tragedi som fick sin afslutning — den starkes
evinner-liga förtrampande af den svage, Eros, den lidelsefulles,
brott emot Honom, den lidelsefrie, som sade: »Alla må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
