Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
På ett annat bord i samma tält låg en stor, fet
man. »Några fältskärer lågo tvärs öfver hans bröst
och höllo honom. Hans ena hvita, feta ben
genomilades oafbrutet af feberaktiga sprittningar. Han grät
och snyftade konvulsiviskt. Två doktorer — den ene
var blek och darrande — sysslade stumma med hans
andra ben, som var blodigt.» Denne olycklige är den
vackre Anatol, kvinnornas gunstling, Nataschas friare,
furst Andrejs rival. — De lyfte upp honom och
försökte lugna honom.
»— Låt mig få se... O-o-o! o! o-o-o! —
stönade han smärtsamt och med af snyftningar bruten
röst. — Man visade den sårade hans amputerade ben
i dess nedblodade stöfvel.
— O! O-o-o! — snyftade han som en kvinna.»
I detta sprittande hvita ben, i detta barnsliga,
oförnuftiga begär att få se den amputerade lemmen, liksom
för att taga ett slutligt farväl af den, ligger något på
en gång ohyggligt och löjligt, alldeles som i tatarens
grymtningar.
I »Husbonde och Tjänare» ligger den förfrusne
köpmannen Brechunov »stel som ftuset fläsk, och de
vältrade honom af Nikita som han var, med skrefvande
ben». Man skulle tycka, att detta inte hade behöfts.
Leo Tolstoj, den fromme munken Akim, hade gjort
allt hvad göras kunde för den olycklige Brechunov,
hade genom ändlösa fasor och kval fört honom till
kristendomen, pånyttfödelsen, hade slipat af alla hvassa
kanter i hans personlighet, rundat honom till
fullkomlig karatajevsk »rundhet». Brechunov offrade sig själf
för sin broder, dog i Gud. Man skulle tycka, att
författaren kunde ha strukit det sista lilla draget, genialiskt
målande men också cyniskt, kunde ha dolt det för
våra blickar med den blygsamhetens slöja, som antikens
tragediförfattare kastade öfver sina döende hjältars
förvridna drag. Men i stället är det som om den
oförbätterlige hedningen fader Jeroschka plötsligt tittade
fram bakom den kristne Akim och med ett skenbart
oskyldigt, i själfva verket illvilligt leende hämnades på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
