Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
ningar, de blottade låren, de högt lyfta benen, som
hvila på Gerasims axlar, är detsamma liksom
skade-gladt cyniska, detsamma ohyggliga och löjliga, som i
köpman Brechunovs stelnade kropp lik »fruset fläsk»
och med »skrefvande ben».
Den uppfinningsrikedom Tolstoj ådagalägger i
utfinnandet af nya marter — alla dessa »glödgade tänger,
pinbänkar och vippgalgar» i form af kroppsliga och
själsliga lidanden, som han, låt vara i fromt och kristligt syfte,
låter sin hjälte eller rättare sagdt sitt offer utstå —
påminner litet om den heliga inkvisitionens tortyrkamrar
eller om Peter den stores »hemliga kansli», som
förestods af en af författarens förfäder, den ryktbare grefve
Peter Andrejevitsch Tolstoj.
Ägde Ivan Iljitsch sin karaktär, en lefvande gestalt,
en särpräglad, honom ensam tillhörig mänsklig
personlighet? Hvad blir det till sist kvar af honom? Icke
ens ett djur, »vrålande, tjutande, grymtande» af smärta,
utan blott ett stycke kött, halfruttet, sönderslitet och
söndertrasadt af lidanden.
I själfva verket finns det i Tolstojs verk hvarken
karaktärer eller individer, icke ens handlande personer
utan endast passiva och lidande personer, det finns
icke hjältar, endast offer, som inte kämpa emot utan
låta sig föras med af det elementärt animala lifvets ström.
För ett ögonblick dyka de upp på ytan, dessa
mänskliga gestalter, men därpå slukas de genast åter af
elementen, sjunka och drunkna i dem för evigt.
Eftersom det icke finns hjältar, finns heller ingen
tragedi: än här än där knytas enstaka tragiska knutar,
men de lösas icke inom den mänskliga individen, de
uppgå åter i det opersonliga, förnuftslösa, ofria, icke
mänskliga. Ej heller finns någon samlande afslutning,
det som de gamle kallade katastrof. I epopéns
strandlösa ocean är allt rörelse och svallning och brus, allt
födes, lefver, dör och födes igen — utan slut, utan
början.
Liksom den befriande skräcken saknas, så saknas
också det befriande skrattet. Då man läser Tolstojs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
