Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
niskor, halft djur — människokroppar med hufvuden
af katt, hund, krokodil eller fågel eller djurkroppar,
hvilkas mänskliga anleten ha de subtilaste, mest
besjälade leenden, som någonsin upplyst ett mänskligt anlete
— alla dessa gestalter, som för vår närsynta europeiska
blick blott te sig som vidunderliga afgudabilder, bära
än i dag vittnesbörd om detta deras grubbel, oaflåtligt
och ändå aldrig fördt till slut, fullt af dunkel mystik
men ändå med något så ljust öfver sig.
Ett annat folk, ett helt litet: — en handfull
kringströfvande semiter, herdar och nomader, främlingar för
alla, förföljda af alla, hatade och föraktade, irrande i
öknarna och under tusentals år seende ofvan sig blott
himlen, omkring sig blott den nakna, liflösa öknen och
framför sig det enklaste och mest storartade i hela
naturen — den linje, som förenar himmel och jord,
horisontens linje. Detta lilla folk begynte grubbla öfver
enheten i det yttre, elementära, och det inre, andliga, i
den sinnliga och den öfversinnliga världen. Med ett
omätligt högmod och trots förklarade det sig vara det
enda »af Gud utvalda folket», ^Israel , sin gud vara
den ende sanne guden: »Jag är Herren din Gud och
du skall icke hafva några andra gudar för mig. 1 allt
det mångskiftande hedniska lifvet omkring sig säg det
blott kropp, »kött» att offras som blodiga brännoffer
åt Israels gud. Och människan — sig själf —
afsönd-rade det såsom Guds afbild genom en oöfverstiglig
klyfta från hela den animala, hedniska skapelsen. Denna
föreställning om en fruktansvärd enhet och enslighet,
föreställningen om en nitälskande och som eld förtärande»
Gud är som en pust från den brännheta öken,
hvarifrån denna stam utgått och som den aldrig kunnat
förgäta — en pust, som ögonblickligt upphettar och
därför stundom kan äga en förvånande skaparkraft men
på det hela taget är förtorkande och dödsbringande.
Mot slutet af sitt lif, just då den i striden med
det hellenska mångguderiet hade drifvit idén om sin
religiösa afsöndring till dess mest förfärande,
vidskepliga ytterlighet, stötte judaismen tillsammans med sen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
