Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
hellenismen i de alexandrinska neoplatonikernas,
neo-pythagoreernas och gnostikernas skola, och liksom
korintisk koppar af en mängd metaller så bildades i
denna smältugn den legering, som kallas för den kristna
filosofien. Här var det som semitismens ande, öknens
och förödelsens ande, för första gången kom vid den
indoeuropeiska världens majestätiska vildskog. Fastän
den förgiftade blott en för öfrigt redan förtorkad gren
af det ännu friska, gröna ariska trädet, så var giftet så
starkt, att en droppe var tillräcklig, för att nya ariska
stammar, just komna från Asien till Europa, skulle
smittas, allra helst som de till följd af sin ungdom
voro värnlösa mot alla slags kulturella gifter. Gubben
smittade barnet.
De nordiska halfvildarna, som just lämnat sina
hålor i skogarna, grepo med barnslig naivitet, med
barbarens råa begärlighet den farliga, förskämda frukten
af två sekelgamla, redan utlefvade kulturers förening.
Som det fasansfulla fängslar, som afgrunden lockar, så
fängslade och lockade dem just den sida af
kristendomen, som var mest främmande för deras egen natur
— den rent semitiska sidan: dygden fattad som köttets
dödande, som afsägelse af denna världen, som isolering
i den ohyggliga andliga öknen, på toppen af de pelare,
där pelarhelgonen stelnade till orörlighet; uppfattningen
af den egna kroppen som något syndigt och djuriskt,
uppfattningen af hela den animala naturen, hvarur de
själfva just utgått och som de ännu älskade, som en
skapelse af djäfvulen.
Denna den uppståndna judaismens ande, den
israelitiska ökenanden framträdde under medeltiden allt
starkare och starkare, drog som en glödande vind öfver
hela den europeiska kulturen och kom den
grekiskt-romerska antikens sista blommor och frukter att
förtvina. Först under renässansen mattades den skenbart af.
Men är den helt död ens i vår tid? Finns det
icke kvar något af den gamla semitiska surdegen äfven
hos vår tids mänsklighet — ett frö af den aftagande
men icke utrotade smittan? Ha icke alla våra revolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
