Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
frågar ynglingen i munken Sosims berättelse i
»Bröderna Karamasov».
»— Hur vore det möjligt annat, svarade jag
honom, ty Ordet är för alla, hvarje skapadt väsen, hvart
löf på träden sträcker sig mot Ordet, sjunger Guds
lof, begråter Kristus, och sig själf ovetande ger det på
detta sätt sitt syndfria lif dess mening. Se, sade jag
honom, i skogen ströfvar den vilda björnen, han är
grym och roflysten men har ingen skuld i det. Och
jag berättade honom, att en gång en björn kom till en
helig man, som bodde i en liten hydda i skogen, och
helgonet kände ömkan med björnen och gick utan
fruktan ut till honom och gaf honom ett stycke bröd.
Seså, gå nu, och Kristus vare med dig! sade han. Och
det vilda djuret gick lydigt och fromt, utan att göra
honom något ondt. Och ynglingen rördes vid tanken,
att djuret gått utan att göra något ondt och att också
det hade Kristus. Å, sade han, så vackert det är och
hvad hela Guds skapelse är vacker och underbar! Och
han försjönk i stilla, ljufliga tankar.»
Ja, detta är en uråldrig, ännu icke sluttänkt religiös
tanke, som beständigt sysselsätter mänskligheten och
aldrig låter sig afvisas. Mänskligheten grubblar
alltjämt icke blott öfver den okroppsliga heligheten utan
också öfver det heliga köttet, öfver det mänskligas
öfvergående i det gudomliga ej genom det andliga endast
utan också genom det lekamliga. Denna tanke är
uråldrig men på samma gång så ung, så ny, så profetisk
som ingen annan, full af stor skräck och stor förbidan.
Det är som om människan, ihågkommande det
»djuriska» i sin egen natur, d. v. s. det oafslutade, rörliga,
föränderliga (ty det animala är ju framför allt det
lefvande, icke stelnade, icke stannade, det som lätt och
naturligt omformar sig, öfvergår från en yttre form till
en annan, hvilket ju den samtida vetenskapen framhäfver
i sin lära om den animala metamorfosen) — det är
säger jag, som om människan har en förkänsla af at,
hon icke är det uppnådda slutmålet, icke är den sistat
orörliga länken i naturens kedja utan endast en väg,,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
