Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
ined sina klumpiga fingrar och släppte den. — Du gör
ju af med dig, och jag tycker det är synd om dig.»
I detta ögonblick måste fader Jeroschka, jägaren
och mördaren, ha lett samma leende som den helige
munken Sosim, en omedveten och namnlös
barmhärtighets leende. Och om denna barmhärtighet icke var
Kristi, närmade den sig dock mera Kristi barmhärtighet
(fastän måhända som ytterligheterna närma sig hvarann)
än den som kallar sig »kristlig».
Ja, fader Jeroschka icke blott »känner» djuren, han
älskar dem och har hjärta för dem. Han känner dem,
därför att han älskar dem. Han älskar också vildsvinet,
som han jagar i vassen och som han dödar. Detta är
en rent arisk motsägelse: det är så grenarna på det
ariska trädet ha flätat och vridit sig — på ett sätt som
är främmande och ofattligt för den semitiska
ökenanden, enkel, regelrät som horisontens linje, skoningslöst
oböjlig.
Äfven Tolstoj »känner djuret», därför att han
älskar det.
Den förste efter ett tusenårigt semitiskt välde, som
blott förödt och söndrat, har denne store arier vågat
att i en djärf symbol — förening — sammanlänka,
förena djurets och människans tragedi. Den »stumma
blicken» ur Anna Kareninas döda ögon och den
döende hästens »talande blick» anropa samma gudomliga
rättvisa, det gudomliga fördunkladt i det mänskliga.
I »Krig och Fred» betrakta jägarna en nyss
infångad varg: »Hans platta hufvud med en tuggad påk i
munnen hängde ned, och med stora glasartade ögon
såg han på hela denna massa af hundar och människor,
som omgåfvo honom. Då man rörde vid honom, gick
det en sprittning genom hans bundna ben, och med.
en vild och på samma gång menlös blick såg han på
alla omkring sig.» Djuret ser »menlöst», utan tanke,
utan ondska på människorna, sina mördare — på
sin död.
Lika »menlöst» ser också Platon Karatajev på
döden. Hans älsklingsuttryck är: hvad som ligger som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
