Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
kin och Kirilov med de metafysiska och religiösa
problemen. Den mänskliga personlighetens kärna, det irtre
jaget, som förblir oförstörbart, blottas i denna strid,
då det går genom de heta sinnliga passionernas eld
och de än hetare intellektuella lidelsernas eld. »Jag
är pliktig att ådagalägga egenvilja», säger Kirilov, för
hvilken själfmordet i stället för att vara det yttersta
själfuppgifvandet är personlighetens yttersta
själfbekräf-telse, den högsta yttringen af »egenvilja». Alla
Dostojevskis personer skulle kunna säga detsamma: de förfäkta
sin egenart gentemot elementen som uppsluka dem, de
häfda sitt jag, sin personlighet, de »ådagalägga
egenvilja» i själfva undergångens stund. I denna mening
är äfven Idiotens, Aljoschas, munken Sosims kristliga
undergifvenhet ett okufligt motstånd mot den hedniska,
icke-kristliga, antikristliga värld som omger dem. De
äro undergifna Guds men icke människornas vilja,
hvilket är en omvänd form af »egenviljan», ty äfven
martyren, som dör för sin tro, sin sanning, sin Gud,
är ju en hjälte; han häfdar sin inre frihet gentemot
det yttre våldet, »ådagalägger egenvilja».
På grund af att dessa hjältemodets strider intaga
en så förhärskande plats äro Dostojevskis förnämsta
verk i grund och botten icke romaner, icke epos utan
tragedier.
»Krig och Fred», »Anna Karenina» äro verkliga
romaner, äkta epos. I dem ligger som vi ha sett den
konstnärliga tyngdpunkten icke i dialogerna utan i
skildringarna; icke i hvad personerna säga utan i hvad som
sägs om dem; icke i hvad vi höra utan i hvad vi se.
Hos Dostojevski är det tvärtom: den berättande
delen spelar en underordnad roll i hans verks
arkitektur. Detta faller också genast i ögonen: berättelsen,
skrifven i alltid samma hafsiga, stundom påtagligt
vårdslösa stil, är än tröttsamt utdragen och intrasslad, tyngd
af smådetaljer, än alltför knapphändig och
sammanträngd. Berättelsen utgör icke texten utan är liksom
en rad noter med petitstil och inom parentes, hvilka
ge upplysning om platsen, tidpunkten för handlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
