Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
de föregående tilldragelserna och de handlande
personernas yttre. Det är iscensättningen, de oundgängliga
regissörsbestyren. Först när de handlande personerna
göra sin entré och böra tala, tager det verkliga dramat
vid. I Dostojevskis dialoger är hela hans konstnärliga
fantasistyrka koncentrerad; där knytes allt och där löses
allt. Också finns det i hela den samtida litteraturen
ingen författare, som i fråga om dialogens mästerlighet
går upp mot Dostojevski.
Levin talar samma språk som Pierre Besuchov eller
furst Andrej, som Vronski eller Posdnischev; Anna
Karenina som Dolly, Kitty, Natascha. Om vi icke
visste hvem som talar, skulle vi icke kunna skilja den
ena personen från den andra på språket, på rösten, så
att säga med slutna ögon. Det göres visserligen
skillnad mellan folkets och de bildades tal, men detta är
icke en inre, personlig utan blott en yttre, formell
skillnad. I grund och botten uttrycka sig Tolstojs alla
personer på samma sätt eller nästan samma sätt; det
är Leo Nikolajevitschs eget samtalsspråk, ja man skulle
till och med kunna säga hans egen röst — i
herremansdräkt eller bondedräkt. Att förhållandet märks
jämförelsevis så föga beror på att det viktigaste i hans
verk icke är hvad de handlande personerna säga utan
hur de tiga eller skrika, stöna, vråla, tjuta, »grymta»
af smärta, af lidelse; det viktiga är icke de mänskliga
orden utan de halft djuriska, oartikulerade lätena och
ljudhärmningarna — furst Andrejs i feberyrseln hörda:
»piti-piti-piti ti-ti» eller Vronskis »vrål» öfver den döda
hästen: »A-a-a! O-o-o/» eller Anatols snyftningar öfver
sitt amputerade ben »Ooooo! o! Ooooo/» eller Ivan
Iljitschs skrik i dödskampen: »Ou-oa/» Upprepningen
af vokalerna a, o, u visar sig vara tillfyllest för att
uttrycka de mest sammansatta, ohyggliga, psykofysiska
känslor och förnimmelser.
Hos Dostojevski märker man vid första ordet, icke
af talets innehåll utan af själfva klangen i rösten,
om det är Fjodor Pavlovitsch Karamasov eller munken
Sosim som talar, Raskolnikov eller Svidrigailov, furst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
