Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Mischkin eller Rogosjin, Stavrogin eller Kirilov. I
ni-hilisten Kirilovs underliga, intrasslade, ogrammatikaliska
uttryckssätt är det något alldeles säreget, ansträngdt,
något profetiskt och på samma gång sjukligt, man skulle
vilja säga epileptiskt — detsamma som i den »helige»
furst Mischkins enkla, folkligt äktryska språk.
Då Fjodor Pavlovitsch Karamasov plötsligt helt
upplifvad vänder sig till sina söner och läspande säger:
— Ack barn, barn små, små grisarna mina, för
mig har det . . . inte i hela mitt lif . . . funnits fula
flickor . . . till och med hos de gamla mamsellerna finner
man ibland något. . . något ... ja ni förstår ... De
fula och de fattiga flickorna måste man först och främst
göra förvånade — så ska man ta dem . . . Man
måste förvåna dem, förvåna dem, så de bli hänförda, bli
utom sig, så de skämmas öfver att en så’n fin herre
förälskat sig i ett så’nt kryp som de» — då se vi icke
blott gubbens själ utan hans tjocka, skälfvande
strup-knöl, hans smala, fuktiga läppar, som spottet yr från,
hans små oblygt genomträngande ögon, hela hans
rof-djursfysionomi — »en gammal romares från
förfallstiden». Då vi få veta, att på penningkonvolutet,
försegladt och ombundet med ett band, Fjodor Pavlovitsch
egenhändigt hade skrifvit: »Till min ängel Oruschenka,
om hon vill komma», samt att han tre dagar senare
tillagt: »Och till min lilla kyckling» — träder han med
ens fram för oss som lefvande. Vi kunna icke
förklara hur och hvarför, men vi känna, att detta
postskriptum: »Och till min lilla kyckling» har fångat
vällustdraget i hans ansikte, och vi känna en fysisk fasa
som vid beröringen af en insekt — en väldig spindel
eller tarantel. Det är endast ett ord, men det är ett
ord af kött och blod. Det är naturligtvis »uttänkt»,
men man vill knappast tro, att det är endast uttänkt.
Det är ett sista penseldrag som gör porträttet helt
lefvande. Öfverskridande konstens råmärken har
författaren, tycker man, på sin duk och i sina färger anbragt
något magiskt, öfvernaturligt — själen hos den han
porträtterat. Man blir nästan hemsk till mods, då man
Tolstoj och Dostojevski. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
