Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
ser bilden; det tycks en, att den skall börja röra sig
och stiga ut ur ramen som ett spöke.
Dostojevski behöfver sålunda icke skildra sina
uppträdande personers yttre: genom sitt språk, klangen
i sin röst skildra de sig själfva — icke blott sina tankar
och känslor utan också sina ansikten och sina gestalter.
Hos Tolstoj tolkas själstillstånden genom kroppens
rörelser och uttryck, och tack vare dessa bli hans
människors mest andefattiga tal, ja deras oartikulerade
läten och själfva deras tystnad ofta djupsinniga och
betydelsefulla: Tolstoj går från det kroppsliga till det
själsliga, från det yttre till det inre. En icke mindre
klar bild af den kroppsliga gestalten ger Dostojevski
genom ett motsatt förfaringssätt: från det inre går han
till det yttre, från det andliga till det kroppsliga, från
det medvetna, mänskliga till det omedvetna, animala.
Hos Tolstoj höra vi, emedan vi se; hos Dostojevski
se vi, emedan vi höra.
Icke endast dialogens mästerlighet utan äfven
andra för honom utmärkande drag närma Dostojevski till
antikens stora tragiska författare. Ibland tänker man,
att han blott därför icke skref tragedier, att den episka
berättelsen — romanen — händelsevis var den på hans
tid förhärskande formen. Dessutom saknades det ju
någon honom värdig tragisk scen samt, framför allt,
värdiga åskådare, ty all tragedi skapas blott af
konstnären och åskådaren i förening: för att en verklig tragedi
skall kunna födas, måste nationen äga sinne för det
tragiska.
Omedvetet och spontant underordnar sig
Dostojevski den oryggliga sceniska lag, som det moderna
dramat under Shakspeares inflytande så obetänksamt
har frigjort sig ifrån, härigenom afskärande själfva
roten till sin tragiska verkan. Det är denna lag, som ger
en all jämt så enastående, ojämförlig mäktighet åt den
grekiska teaterns skapelser — lagen om de så kallade
»tre enheterna» — tidens, rummets och handlingens.
Vid läsningen af Tolstojs verk inträder alltid förr
eller senare ett ögonblick, då man totalt glömmer ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
