Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Om Tolstojs musa skulle man kunna säga hvad
Pierre Besuchov en gång säger om Natascha:
»— Är hon intelligent? — frågade furstinnan
Maria. Pierre funderade.
— Nej det tror jag inte, — sade han —... Men
kanske ändå — jo. Hon värdigas inte vara intelligent..
Men nej, hon är förtrollande och ingenting mer.»
Det förtrollande hos den tolstojska musan består
just i att hon »inte värdigas vara intelligent», att man
i hennes sällskap ibland alldeles glömmer den
mänskliga intelligensen och endast ihågkommer den
förmänskliga visheten, fåglarnas och liljornas vishet.
Hvad Dostojevskis musa beträffar, kan man
från-känna henne hvilka egenskaper man behagar — endast
icke intelligens. Själf anmärker han en gång, att
skriftställaren måste ha en gadd: »denna gadd», förklarar
han, »är den djupa känslans skarpsinne.» Ingen rysk
författare utom Puschkin har haft denna känslans
vis-hetsgadd i samma utvecklade grad som Dostojevski.
I motsats till Tolstojs älsklingshjältar, som äro
mindre intelligenta än »förnumstiga», äro Dostojevskis
förnämsta hjältar — Raskolnikov, Versilov, Stavrogin,
furst Mischkin, Ivan Karamasov — framför allt
intelligenta människor; ja de förefalla att vara de mest
intelligenta, medvetna, kulturella, de mest europeiska af ryssar —
och de äro ryssar, just därför att de äro »i högsta grad
européer».
Vi ha vant oss att tro, att tanken är dess kyligare
och mer lidelsefri, ju mer abstrakt den är. Men så är
det icke, eller åtminstone är det icke längre så med
oss. Hos Dostojevskis hjältar ser man, hur lidelsefullt
det abstrakta tänkandet kan vara, hur de metafysiska
premisserna och slutledningarna ha sin rot icke blott
i vårt förnuft utan i hjärtat, känslan och viljan.
Det ges tankar, som gjuta olja på lidelsernas eld,
verka mera förtärande på det mänskliga köttet och
blodet än de okufligaste drifter. Det ges en lidelsernas
logik, men det ges också en logikens lidelse. Och
detta är företrädesvis vår lidelse, okänd för forna kul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
