Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
turers människor. Ifall något isande kallt berör den
nakna kroppen, framkallas stundom en förnimmelse af
brännsveda; ifall något det mest abstrakta, metafysiska
berör hjärtat, verkar det stundom som glödande lidelse.
Raskolnikov »slipade sin kasuistik som en rakknif».
Men på denna abstraktionernas rakknif skär han sig i
verkliga lifvet nästan till döds. Hans brott är såsom
rannsakningsdomaren Porfiri uttrycker sig frukten af
ett »teoretiskt förbittradt hjärta». Detsamma kan man
säga om Dostojevskis alla hjältar: deras lidelser, deras
brott, utförda eller »tillåtna af samvetet», äro
oundvikliga slutledningar ur deras dialektik. Kall och hvass
som en rakknif kyler icke denna utan tänder och
upphettar lidelserna. Den är eld och is på en gång. De
känna djupt, därför att de tänka djupt; de lida
oändligt, därför att deras medvetande omfattar oändligheter;
de våga vilja, därför att de våga tänka. Och ju mer
fjärran från lifvet, ju abstraktare tanken skenbart är,
dess mer flammande het är den, dess djupare intränger
den i lifvet, dess outplånligare äro dess brännmärken
i det mänskliga köttet och blodet. Den mest abstrakta
af idéer, gudsidén, tänder de mest glödande lidelser.
»I hela mitt lif har Gud kvalt mig», erkänner nihilisten
Kirilov. Och alla Dostojevskis hjältar »äro kvalda af
Gud». Icke kroppens lif, dess början och slut,
födelsen och döden, som hos Tolstoj, utan andens lif,
för-nekelsen och bejakandet af Gud, är hos Dostojevski
den evigt kvällande källan till alla mänskliga passioner
och lidanden. Det mest verkliga, det mest »lefvande
lifvet», hvars flöden komma blott från metafysikens och
religionens högsta, isiga höjder, får hos honom den
lidelsens kraft, den okuflighet, som drifver det mot den
tragiska katastrofen, till nedstörtandet i afgrunden eller
till vingad flykt.
De föregångna seklens stora skalder skildrade
endast hjärtats lidelser och ägnade ingen
uppmärksamhet åt intelligensens lidelser, alldeles som de ansett
dem otillgängliga för konstnärlig behandling. Faust
och Hamlet stå oss närmast af alla diktkonstens gestal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
