Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
dens ände»? Detta spörsmål förefaller mystiskt, abstrakt,
fjärran från den nutida mänsklighetens verkliga lif —
dess praktiska, sociala, politiska och sedliga lif. Men i
själfva verket ingår det oundvikligt däri, medvetet eller
omedvetet. Liksom tanken på döden måste inverka på
hvarje enskild människas icke blott abstrakta och
medi-tativa utan också praktiska lif, så måste denna tanke
förr eller senare inverka på hela mänsklighetens
praktiska och kulturhistoriska lif.
Till kristendomen lefde människorna som djuren
lefva — utanför medvetandet om döden, med en känsla
af animal odödlighet. Kristendomen är den första och
hittills enda religion, som fattat eller åtminstone känt det
oundkomliga i tanken på slutet, på döden ej endast för
den enskilda människan utan för hela mänskligheten.
Och kanske ligger däri själfva det egentliga i
kristendomens — alltjämt fortsatta — kulturhistoriska inflytande
på den europeiska världens mest reala, sociala, sedliga
och politiska öden.
Och denna idé om världens ände, om alla jordiska
människoödens slutliga uppgående i det ögonblick, då
Apokalypsens ängel »svär vid den som lefver i
evigheters evighet, att ingen tid skall vara mer», i ett
ögonblick af högre harmoni, »högre tillvaro» — denna
idé om en slutpunkt för alla historiska kulturer är icke
egen för gudamänniskans religion allena; till denna
hörnsten kommer fast från motsatt sida också
människogudens religion. Dess förkunnare hos Dostojevski,
nihi-listen Kirilov i »De Besatta», densamme som har »kvalts
af Gud» i hela sitt lif — han upprepar furst
Misch-kins »märkliga paradox» med en frapperande likhet i
ordvändningar, i tankens finaste inre skiftningar:
»— Händer det er, Schatov, att upplefva minuter
af evig harmoni?... Det ges sekunder — på sin höjd
fem eller sex åt gången — då man med ens känner
närvaron af en evig harmoni. Det är inte jordiskt, och
jag påstår inte det är himmelskt; jag påstår bara, att
en jordisk människa inte kan bära det. Man måste
fysiskt förvandlas eller dö. Det är en klar och oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
