Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
nan att dölja sin egen sjukdom, medan han blottar
andras?
»Hvarje människa i vår tid befinner sig i en
förtviflad ställning, ifall man klargör motsägelsen mellan
hennes åskådningar och hennes lif», säger han, som
vanligt talande om andra, om »denna världens barn»,
om alla och enhvar utom sig själf. Men skulle han
icke kunna säga detsamma också om sig själf? Finns
det någon annan »människa i vår tid», hvars åsikter
och lif stå i skarpare motsägelse till hvarandra än just
Leo Tolstojs? Han förtiger sin egen »förtviflade
ställning». Men som vi sett har han ju alltid sökt att för
sig själf och andra dölja den strid, som försiggår icke
i hans medvetna tankelif utan i hans omedvetna,
elementära lif, striden mellan den gamla skogsmänniskan
fader Jeroschka med hans »ormklokhet», hans djuriska
visdom och munken Akim, Platon Karatajev med deras
dufvoenfald, striden mellan gudadjuret och
gudamänniskan, det lefvande djuret och den döde Guden. Vi
kunna nu icke längre se denna strid; men att den
fortgår, därom vittna de underjordiska skalf och ekon, som
likt det döfva braket af en jordbäfning fortfarande nå
oss från hans hjärtas innersta, där den döde Guden
söker strypa det lefvande djuret. I »Uppståndelse»
firar munken Akim sin uppståndelse och djurets död
— sin som han menar slutliga seger öfver det. Men
om detta verkligen är en seger, hur ömklig är den
icke! Måste icke Tolstoj i sitt konstnärssamvete känna,
att just här, i detta det viktigaste och mest afgörande
ögonblicket, någonting brustit, svikit och utkräft hämnd
på honom? I denna »uppståndelse» har köttets
dödande fört till hvad det nästan alltid för till — till
andens dödande, och inför våra ögon utföres det
ohyggligaste af alla själfmord —- snillets själfmord. Som en
människa för att rädda sig undan ett rofdjur söker
narra det genom att kasta till det sin kappa, så har
Leo Tolstoj kastat till sitt rofdjur den del af sin själ,
som förefallit honom mest onödig och oväsentlig —
sitt konstnärliga snille. Men det är sig själf och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
