Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
rofdjuret han bedragit: tillika med snillet nödgades han
ge det hela sin själ.
Är det en sådan »uppståndelse» vi väntat af
honom, han väntat af sig själf? Det är icke utan
anledning han förnekar just dem af sina verk, som han har
att tacka för sitt världsrykte. Och hur han stundom
måste hata detta rykte, som den omisskänlige
konstnären, den tvifvelaktige »profeten» har förvärfvat! Han
har rätt: han är i själfva verket mer än konstnär. Det
fanns eller kunde ha funnits en profet inom honom,
ehuru alls icke af det slag han själf menade. Hvilken
förödmjukelse för honom nu att känna sig icke vara
förmer än sitt eget rykte, endast i jämnhöjd med det!
Leo Tolstoj har vunnit mänsklig ära men icke
gudomlig ära — mänsklig vanära, förföljelse. Och hur
hans stolthet måste såras af de underdåniga loford och
erkännanden som »dessa otaliga små» ägna honom!
Erinrar icke denna yttersta förödmjukelse om det slags
tortyr, där offren efter att ha afklädts nakna, bundits
och bestrukits med honung lades ut i solen för att bli
uppätna af insekter? De komma flygande hoptals, dessa
insekter, slå sig ner, sticka och suga, ty hvar och en
vill ha åtminstone en droppe af denna honung — denna
ljufva ära. — Eller har han hunnit bli likgiltig för allt
och känner dem icke längre? Kanske han är som
lefvande begrafven under sin egen minnesstod?
Men hvad veta vi om honom, om hans nuvarande
jag? Han tiger och tiger som om tystnaden vore hans
sista tillflykt. Han vill icke aflägga öppen räkenskap
för sina lidanden. Men han bör ju dock veta, att den
stund nalkas, då räkenskap skall affordras honom af
den han måste hörsamma.
Vi bäfva för Leo Tolstoj, och stundom förefaller
han oss värd medlidande, denne man, hvars belägenhet
är så förtviflad och som trots all sin ryktbarhet är så
ensam, så öfvergifven och okänd som ingen annan.
Men ^ stundom förefaller det en också tvärtom att han
är så stor, att han är värd sina lidandens
obarmhärtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
